Cykel

Jag tycker inte bara om Eriks pass för att han är rakt på sak utan att hålla på och tjoa och tjimma, utan också för hans val av musik. Han spelar sällan musik som är inne just nu, utan musik från 90-talet. Jag går igång på musik som jag minns från när jag var yngre. Från när jag växte upp. Det gör mig lycklig :)

45 svettiga minuter gick förbi i ett nafs men benen gick sig ordentlig genomkörare. Har fortfarande grym träningsvärk från i tisdags! Jag avbokade BodyBalance passet ikväll. Jag är alldeles för stel för det. Det är väl det som är fördelen och nackdelen med CrossFit, det är så grymt bra träning att jag har träningsvärk i tre dagar efteråt.

Nu: En Skyr och en Pepsi max att lyxa till det med.

Ikväll var det dags för ett spinningpass som kallas RPM. Det är ett högintensivt förkoreograferat pass med mycket intervaller där man ska försöka uppnå en viss RPM/kadens (som visas på en skärm på styret). Min cykeldator vägrade fungera initialt, men jag ignorerade sen siffrorna som stod där eftersom jag inte ens var i närheten av det instruktören sa att vi skulle uppnå. När vi skulle pressa oss upp mot 136 låg jag på 108 och segade. Snabbheten i benen finns inte där just nu, men det kommer.

Ungefär halvvägs fick jag en dipp. En rejäl motivationsdipp. Den varade i några minuter och jag ville mest bara dö. Men som från ingenstans återfick jag kraften och körde in i kaklet den sista halvan. Svetten droppade från min näsa och haka, ner på golvet under mig i samma takt som jag trampade. Så här mycket har jag nog aldrig svettats på ett spinningpass.

När jag kom hem väntade Inga-Lisas kålpudding. Helvete vad gott.

Har ju börjat äta lite mer kolhydrater nu och och igår kom ”fuck it!”-känslorna och jag köpte en godispåse på ungefär 400 gram som jag tryckte i mig. Blev helt sockerstinn! Pulsen steg och den låg högt och jag kände hur det bankade hela kvällen. Läskig känsla faktiskt.

Men inget ont som inte för något gott med sig, jag tänkte ta till vara på kolhydratladdningen på ett spinningpass på lunchen idag. Men det gick inte riktigt som jag hade tänkt. Det blev inte den här turboladdningen som jag trott, jag kände mig inte starkare eller mer uthållig. Jag fick en blodsockerdipp när 15 min återstod av passet vilket gjorde mig helt förlamad. Så när resten av salen körde 8 sitt 8 stå och 4 sitt 4 stå och skruvade upp motståndet rejält den sista delen fick jag snällt sitta ner och trampa.

Normalt sett när jag äter strikt LCHF behöver jag inte vara så noga med att äta innan och efter passet eftersom det inte finns något blodsocker som kan dippa. Det brukar normalt sett räcka med frukost innan ett lunchpass. Det funkar inte när man käkar kolhydrater. Jag har inte heller upplevt någon större skillnad i prestation. Jag kan pressa upp pulsen ordentligt oavsett kolhydrater eller inte i kroppen. En väldigt intressant upplevelse och iakttagelse. Jag trodde att jag skulle uppleva en större skillnad..

Skorna funkade dock perfekt! :) Det tog lite tid att få i dem på tramporna men Erik (favvo-instruktören) hjälpte mig.