Fredrik ville dra till Örbäck Gårdcafé idag, det är en plats han håller kärt. Jag kunde tänka mig att tänka på, fast mest om vi tog oss dit för egen maskin. Vi kompromissade lite och lastade på cyklarna på bilen och började cyklandet från Bergs Slussar. Därifrån kan man cykla längs Göta Kanal i ca 18 km och så är man framme vid cafét.
Det var strålande sol och varmt! Gött cykelväder :) Längs vägen var det massvis folk som badade vid små bryggor längs kanalbanken, och vi såg några båtar som gled längs det stilla vattnet. En del tyskar också som hade hyrt cykel stötte vi också på. Knappt en enda hade cykelhjälm.
Efter ca 18 km var vi framme! Tar man bilen från Linköping kör man mot Brunneby Musteri på väg 34 och svänger in vänster precis innan Brunneby Musteri. Det är en liten träskylt vid vägen. Sen följer man bara den vägen nån kilometer så är man framme!
Vi beställde fika! Jag tog en bärpaj med vaniljsås och Fredrik en paj med örtsås och en rabarberkaka. Det smakade så jädra gott efter att ha cyklat i värmen. Vi pratade lite med ägaren som berättade att han nyligen också börjat köra mtb.
Örbäck Gårdscafé har öppet lördagar och söndagar 11-17 hela juli och augusti. Så nu vet ni det! :)
Vi cyklade sen mätta och glada samma väg tillbaka! Innan Bergs slussar fick vi syn på fetingen Wilhelm Tham som nyligen hade slussats och skulle till Borensberg.
Innan den här flytten tänkte jag att det inte skulle bli så mycket grejer att flytta FÖR JAG HADE JU GJORT MIG AV MED MASSOR. Vilket skitsnack jag hade intalat mig! Det tog prick hela dagen att flytta saker igår. Och två dagar innan hade Fredrik och jag åkt och skänkt grejer och börjat flytta saker till nya läggan. Ändå tog det 12 timmar igår.
Efter en god natts sömn hade jag ändå restore:at energinivåerna och kunde fortsätta med att varva mellan att packa upp och kolla på film på datorn. Vi tog till och med en tripp till Bauhaus.
Nu ikväll ville jag ta vara på det fina svala vädret så jag stack iväg och cyklade i ca 40 minuter i eklandskapet. Så himla fint och kul att kunna vara där på typ 2-3 minuter på cykeln. Ikväll tog vi också en kort promenad bland husen och jag älskar verkligen att kika på fina hus och trädgårdar. Det är fortfarande ganska mycket kaos hemma men så fort vi kommit iordning visar jag bilder :)
Hämtade ut räsern som varit inne på hjulbyte i veckan. Tog en kort tur till Nykil kyrka och hem. En runda jag inte cyklat tidigare. Att sitta på landsvägscykeln igen efter olyckan kändes bra, jag valde att cykla på inte så trafikerade vägar runt där jag bor. Inga stora korsningar etc vilket kändes tryggt.
När vi flyttar (får nycklarna på måndag woooop!) så finns det ett större urval av rundor att välja på. Staden blir liksom navet där allt utgår ifrån vilket jag ser fram emot. Området dit vi flyttar ligger skitnära Haningeleden i Linköping och därifrån kan man ta sig till alla de rundor jag brukade cykla när vi bodde inne i stan förut. Ser fram emot att exempelvis cykla till Bostället och fika eller till Bergs slussar och ta en glass :)
Igår hämtad jag ut min nyservade räser och skulle ta första rundan på ett par år. Sist jag cyklade landsväg gick det inget bra alls, kände mig tjock och otymplig på den nätta cykeln. Så den har stått i förrådet i typ två år. Nu har jag gått ner 11 kg och känner mig mycket smidigare och ville testa på att cykla igen.
Åkte bort till Carro som bor i Vikingstad och vi rullade iväg på seneftermiddagen. Efter ca 4 km kommer vi fram till en större korsning. Vi är på huvudled och de angränsande bilisterna har stopp-plikt. Till vänster ser jag en vit bil köra fram till stopp-linjen, noterar att bilen stannar till, men sen börjar den köra. Allt går så snabbt och vad jag minns så bara frös jag till is. Minns inte om jag stannade av ren reflex eller om jag blev påkörd i farten. Men jag ser bara en stor bilfront komma mot mig och mejar ner mig i asfalten.
Jag ställer mig upp direkt (som tur är) och gråter och skriker.
”Vad fan är det som händer?! Hur fan kan du köra på mig?!”
minns jag att jag skrek. Blev så chockad, arg och rädd. Bilisten kom utrusande ur bilen direkt och hen var väldigt upprörd och chockad. Hen sa att hen inte kunde begripa hur hen inte sett mig. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera. Jag bara stod där med Carro, föraren och en löpare som hört smällen och vänt om och kollat hur det gått. Så fint av den personen att stanna kvar och prata lugnt med mig under tiden som Carros kille kom och hämtade oss.
Vad jag minns och kan se på hjälmen slog jag inte i huvudet. Jag har heller inte stukat eller klämt mig nånstans. Jag har skrapsår och blåmärken, men ingenting mer. En stor jävla tur hade jag. Under en millisekund innan jag reste mig upp efter jag blev påkörd hann jag tänka att föraren säkert skulle få panik och köra vidare. Men det gjorde hen inte som tur var.
Vi bytte personuppgifter med varandra och så kom Carros kille och hämtade mig med bilen. Min cykel hade klarat sig rätt bra, likaså min Garmin-klocka, min kamera jag hade i tröjfickan och min mobil. Framhjulet blev skevt på cykeln, sadeln fick sig en större repa och ramen några märken. Ska lämna in den för en check-up på fredag.
Det kanske låter konstigt men när jag insåg att jag inte var allvarligt skadad så blev jag nog mest ledsen över att cykelrundan blev förstörd. Fram tills olyckan så kändes cyklingen så bra! Vi hade ett fint tempo, jag var inte ett dugg andfådd, vädret var fint och jag hade Carro som sällskap <3 Hon var förresten hur proffsig som helst, hetsade inte upp sig utan behöll sitt lugn och plåstrade om min armbåge.
Föraren och jag har pratat i telefon idag och hen är fortfarande mycket ledsen och ångerfull. Jag upplever att det som hänt kanske upplevs värst för henom. Jag tänker inte så mycket mer på det och jag sa till hen att jag absolut inte var arg eller upprörd längre och jag hoppas det ska hjälpa henom att komma vidare.
Skillnad på MTB och landsväg + never trust no one
Det är så sjukt det där. I skogen har jag mig själv att skylla om jag kraschar och slår mig. Oftast handlar det då om min egen dålighet eller otur. Men att nån annan kommer och kör på dig med sin bil är en helt annan grej. Då är det ju någon annan som är dålig och det får du som cyklist sota för.
Jag kommer iallafall aldrig ta för givet att bilister ser mig trots stopp-plikt. Jag kommer cykla som om att jag tror att alla bilister kommer ha ihjäl mig i princip. Aldrig räkna med att nån har koll. För fortsätta cykla det kommer jag göra!
Kände mig oerhört seg när jag steg upp i förmiddags fast jag vaknade innan larmet gick av. Träffade Ivana på Babettes för lunch och arbete med den nya boken. Vi är precis i början fortfarande och det är en del som ska göras. Boka in personer för intervjuer, fotografera inne i bageriet, fota recept etc. Känns dock inte alls så stressande som med t ex Vättern-boken där vi bokade in och reste runt till tusen ställen.
Ett par timmar senare befann jag mig i Linghem där jag fotograferade en bostadsrätt. Kände mig fortsatt mosig i huvudet, men som vanligt gör jag fotograferingarna bra och kraschar senare.
Lite efter kl 16 så åkte jag in till Linköping igen och hämtade upp Fredrik som hade varit och bowlat. Vi åkte till djuraffären i Tornby och köpte nytt hö till djuren och hoppade in på Sportson där jag köpte nya cleats till mina nya cykelskor! De är så grymt jäkla snygga, visst?!
Skrivade på cleats:en och gav mig ut på en tur med Fredrik. Det var rätt kallt ute, drygt 10 grader så sleeve:sen åkte på. Vi cyklade samma runda som Carro och jag körde förra veckan. Idag cyklade jag den 5 minuter snabbare och kände mig stark! Förmodligen för jag typ mölat i mig kolhydrater.
I sista jobbiga uppförsbacken innan man är hemma hade jag en lägre puls än sist. Förra veckan var den uppe och nosade på 194 bpm och idag 186. Det tar sig! Och så fort jag kom ut försvann mosigheten i huvudet, och nu är jag hur pigg som helst.
Det här kom inte en sekund för sent! Carro kom hit efter jobbet för vi skulle cykla grusväg här ute på landet. Vi cyklade mycket landsväg för några år sedan, då vi båda bodde inne i stan och också närmare varann. Nu bor vi några mil ifrån varandra och det är svårare att få till cykeldejter. Men ikväll föll allt på plats och vi rullade på, åtminstone för mig, välkända vägar.
Kvällssol, behaglig temperatur (sådär så man nästan frös i början) och lite vind. Inte ens uppförsbackarna kändes speciellt jobbigt när förhållandena var så bra och jag har en så bra cyklig kompis med mig. Carro har kört både Vätternrundan och Sommen Runt. Enligt henne var det sistnämnda jobbigast.
Ikväll fick jag knappt någon mjölksyra i benen, och det är jag jäkligt glad över, för är det något jag haft på mina senaste cykelpass så är det mjölksyra upp över öronen. Kanske hjälpte det att klämma tre bullar ett par timmar innan? Lite kolhydratsskjuts.. Kände mig stark! Och social cykling är hundra gånger roligare än att cykla själv. Vad jag än hävdat tidigare.. :)
Det kändes fint att ta den här rundan ikväll. Som ett tack och hejdå till den tid jag haft här på Wallsnäs. Jag kommer sakna det otroligt mycket <3
