Våren är som gjord för fotopromenader! Har haft Roxie över natten och gick för att lämna hem henne igår. Vi besökte Trädgårdsföreningen och satte oss i gräset vid södra entrén och tittade på människor som susade förbi. Efter nån halvtimme kom Fredrik och mötte upp oss efter jobbet. Vi lämnade hem Roxie och så tog vi en sväng på stan. En fika på Simon’s och sen besök i några butiker, varav Akademibokhandeln där författaren Kerstin Bergman signerade sin nya bok – en deckare som utspelar sig här i Linköping.
Och så traskade vi hem genom Ramshäll och de vackra villorna.. Berga hage som har en fantastisk utsiktsplats. Här har man en skymt av Linköpings nya simhall som nu äntligen är invigd och öppen!
I Majelden hämtade jag ut lite kosttillskott och vi köpte en varsin isglass. Satte oss i gräset och kisade i solen en stund. ”Det här hade vi inte kunnat göra om vi hade barn”, sa jag. Det är ofta jag känner så. Jag behöver mycket me-time. Jag värdesätter frihet och spontanitet. Kan ju inte ens ha en egen hund för bövelen. Jag lånar andras hela tiden.
Sen följde en stillsam promenad längs villagatorna i kvällssolen. Livet är fint.
Påsk firas inte som någon större högtid hos oss. Men vi ordnade ändå ett litet påskbord med lammköttbullar, ägghalvor, sill, grönkål, potatis och grönsallad. Pappa kom hit och åt med oss. Sen har jag tagit med Roxie till elljusspåret i Malmslätt och lunkat ömsom gått i snöslasket. Det ligger kvar då solen inte riktigt kommer åt. Som att springa i slush! Blev glad när jag såg flera blåsippor.
Efter vi sprungit klart varvet tränade jag lite i utegymmet, och så lade vi oss på en torr gräsyta vid fotbollsplanen och solade. Kände mig otroligt tacksam för den stunden tillsammans med Roxie medan solen värmde skönt (vi har 11-12 grader i Linköping idag). Att livet kan vara såhär lugnt och stressfritt.
Vintern går i en rask takt. Har knappt hunnit vara uttråkad under de här trista månaderna. Jag har blivit tvingad till ett lugnare leverne. Kroppen sparkar bakut om jag lever som jag brukar, det går inte att träna hårt och absolut inte varje dag. Kroppen blir utmattad och jag kämpar med att finna mig i det. Jag måste finna mig i det tills jag förstår helt vad det är som är fel. Jag provar och utvärderar. Just nu är jag inne på att jag har oxidativ stress och/eller högt kortisol i min kropp. Det påverkar hela mig och framförallt min ork. Det är frustrerande att vara en tränande person som knappt kan träna.
Hur som helst så orkar jag promenera och det gör jag mycket. Vi har Roxie ett par dagar varje vecka nu och då är det rastning och promenader 3-4 ggr per dag. Men veckan började med att vi hade snö och solen sken från en klarblå himmel. Gissa om jag tog ut min mtb för att rasta den och mig själv? Det var underbart! Sen fick jag totalvila i två dagar, men det var värt det. Jag är helt klart en solskenscyklist!
Senare i veckan åkte vi till Olstorp motionscentrum i Ljungsbro och gick ett av spåren där. Vi tog avstickare på lite roligare mer slingriga stigar med stenhällar och rötter. Min favorit både till fots och på mtb. Även då sken solen! Vi har haft flera dagars sol i Linköping och jag suger åt mig. Jag vet att det är långt kvar till våren än..
Från måndagens långcykling. 20 km på stigar och grusvägar i riktigt pangväder!
Rosa Spåret är ett uppskattat nytillskott bland mtb-spåren i Linköping. Totalt är det 30 km långt, men man kan ta några snuttar här och var och skapa sin egen rutt.
Här hade ett par andra cyklat precis innan mig, men på stora delar var jag först för dagen på den nyfallna snön.
Vid ett tillfälle passerar man den här lilla bäcken. Det porlar så fint och ser ni de små avtrycken av ett djur där uppe?
Tinnerö Gård. En pampig byggnad inne i naturreservatet Tinnerö eklandskap.
Här är det verkligen kontraster i väder. Det är bara fem dagar mellan vintercyklingen och den torra skogspromenaden..
Roxie är en så fin hund att jag spricker! Nu har vi känt varann i 1,5 år och i maj fyller hon 10 år.
Den här bilden blev så drömmig! Älskar ljuset, hur stigen slingrar sig upp mellan träden och den gröna mossan.
