Livet

Kommer ni ihåg reklamen? En kille o en tjej sitter på en restaurang eller café och ska fatta ett viktigt beslut och beslutet avgörs om nästa person som kommer innanför dörren har långt hår eller ej. Om jag minns rätt nu så har nästa person som kommer in axellångt hår vilket killen inte tycker gills. ”Men långt är ju långt” säger tjejen. ”Vadå långt?” säger killen. ”Typ hårdrockslångt”. Någon som minns?

Jaja citatet har med mitt numera aslånga hår att göra.

Yep. Jag har varit hos frisören igen och satt i mer hår. Egentligen hade jag bara tänkt göra håret jag satte i sist lite tjockare och att det gick ner i nacken också, men vi tyckte det var så synd att klippa av allt så jag behöll det långt. Sen får jag se hur länge jag står ut. Vart ska man göra av det när man tränar liksom?! ;-)

Fredrik och jag har länge drömt om en egen hund, ja i flera år. Vi älskar djur i allmänhet och det är en av det mest fantastiska vi har gemensamt.

Vi båda blir alldeles lyckliga inombords när vi ser en hund och så fort vi ser en pekar vi och ropar ”dawg!”. Och jag har en alldeles speciell relation till taxar. Jag tycker att det är den sötaste av alla hundraser och vi har ju varit på en taxkennel och där mötte vi massor av taxar. Allihop var toksöta, men en stod ut ur mängden med sin otroligt härliga personlighet. Hon, den lilla kanintaxtiken Erika, ska vi få låna hem näst nästa helg.

Dessutom går det bra att ha henne på kontoret, min chef har approvat :-)

Nu ska vi bara se hur hon trivs utan sin flock hemma hos oss. Hur Mymlan kommer reagera och så. Och så kommer vi få ett hum om hur det är att vara hundägare.

Här är hon, lilla skatten

Idag var vi på en taxkennel en timmes bilkörning bort. När vi kom in i huset var det minst tio små taxar som hälsade oss välkomna! Det kan ha varit det sötaste jag sett i hela mitt liv. Vem ska man gosa med först?! :-) Alla små taxarna hoppade och ville hälsa, slickade på händerna, slickade i ansiktet och viftade på de små kropparna. Adorable!

En liten vovve som vann vårt hjärta var lilla kanintaxen Erika (kanintax är den minsta taxrasen). Hon ville ha vår uppmärksamhet hela tiden och hade sån härlig energi! Hon satt ett tag i mitt knä och hon kunde bara inte sluta att vifta på svansen. Ägaren Åsa sa att det är sällan hon sett en hund visa ett så tydligt intresse för någon och det känns ju minst sagt bra! Jag tycker verkligen om livliga hundar och det gör Fredrik också.

Hon är snart 3 år gammal och har varit utställd en gång med Excellent och certifikatskvalitet och utställningens andra bästa tik som långhårig kanintax, vilket är ett väldigt bra resultat.

Jag skickade nyss ett mail till Åsa på kenneln och skrev att vi gärna vill ha henne om de kan tänka sig att släppa ifrån sig henne. Det beror på om hon är dräktig eller ej. Är hon inte dräktig är det fritt fram och vi får låna hem henne i några dagar först om vi vill för att se hur det fungerar.

Vi håller tummarna! Jag är iallafall helt övertygad om att det är en liten dvärg- eller kanintax jag vill ha! Mer underbara små skapelser finns nog inte.

En viktig aspekt i det hela är om jag kan ta med mig vovven till jobbet. Vi har ju shiban Kalle hos oss och jag har pratat med hans ägare (som också är min kollega) och han säger att det inte är några problem. Men frågan är vad min chef tycker. Det ska jag höra mig för om asap!

En annan hund som har ungefär samma teckning, som kallas merle, som lilla Erika

Nu har jag jobbat över en timme. En timme till lär det bli. Härligt såhär på en fredag, eller inte. Fast är det någon dag man kan jobba över så är det på just fredagar för jag kan ju sova hur länge jag vill imorrn! :-)