Göteborgsvarvet har, i samarbete med IK Akele, löparkvällar en gång i veckan i Linköping och Fredrik är en av ledarna där. Idag sprang jag dit för att möta upp honom, sista gången för den här säsongen. Jag är så glad att jag kan springa, även om det gör ont. Det går inte fort, men jag hade inte tänkt att bli elitlöpare så det gör liksom ingenting. Det är inte en tävling. Det handlar om rörelsefrihet och lycka.
Som löpare får du inte cykla för då är du ingen riktig löpare. Som cyklist får du inte springa för då är du ingen riktig cyklist. Lite som synthare vs. hårdrockare på 80-talet. Fast vad gäller cyklande och springande är det ingen som säger nåt rakt ut, och det är inte så att man får stryk direkt.
Själv tränar det jag känner för. Livet blir roligare så. Ni som följt bloggen ett tag kanske vet att jag sprang en hel massa för ett par år sedan och deltog i lopp kors och tvärs. Jag kan nog räkna till 25 lopp som jag deltagit i. Nu springer jag nästan aldrig. Mina benhinnor gillar inte att jag springer. De ömmar till en början och smärtar mer och mer ju mer jag springer. Funkis nicht att springa alltså. Ikväll bortsåg jag från smärtan och stack ut på intervall gång/löpning. Det var på helt tomma gator jag tog mig fram. Luften var varm, 14 grader. På marken låg det löv som virvlade runt av mina fotsteg.
Jag lyssnade på en skiva med Petshop boys som väckte känslor. Det fick mig att tänka på en speciell person. En person som betytt något för mig, som fått mig att le och må bra. Det kändes fint.
Anders Kleist mot upploppet av årets Göteborgsvarvet. Foto: privat.
Idag gick Axa Fjällmarathon av stapeln och allas vår Anders Kleist (IK Akele) gick (eller sprang) och vann hela tjotaflängen! Banrekord med typ 15 min drog han till med när han ändå var igång.
Två dagar innan hade han dessutom vunnit Ottfjället upp.
Grattis Anders!
Anders Kleists blogg:
Löpning för alla: Mot närmaste toppen
Carro och jag drog iväg till Olstorp för att springa 5:an där. Jag har hört många skräckhistorier om hur jävligt det spåret är, så jag ville såklart bilda min egen uppfattning :) Spåret började ganska snart med en sjujäkla brant och lång backe, vi trippade uppför den. Spåret var väldigt fint och det var mysigt på alla sätt och vis, förutom backarna!
Det var 3-4 st riktiga mördarbackar att ta sig upp för. Mina vader började strejka efter första backen och gav sedan inte med sig trots att jag försökte stretcha och skaka bort mjölksyran. Aj! :( Annars kändes det ganska bra. Jag var ju nära maxpuls mest hela tiden, men att springa såhär kuperat i skogen är ändå riktigt bra. Man hinner aldrig ha tråkigt! Och det är väl det som jag älskar med terränglöpning generellt.
Carro peppade mig hela vägen och vi tog oss runt på 42 min! Jag var helt färdig när vi kom i mål, men ungefär 10 min efteråt kände jag att jag gärna ville springa det här spåret igen. För om jag klarar 5:an i Olstorp (utan att gå) klarar jag nog alla spår i Linkan sen!
Bjussar på ett filmklipp nedan, vi råkade komma emot filmningsknappen på kameran ett par ggr ;)
Japp! Så jag åkte bort till Rydsspåret och sprang 2,5:an innan frukost. Det var med tunga ben jag tog mig runt. Kroppen känns alltid så tung när jag springer nu för tiden. Men en dag släpper det, och då kommer jag vara stark och snabb. Som 2011 när jag o mamma sprang Rydssprånget, 5 km kuperad terräng på 30 minuter. Känns helt åt H avlägset idag, men jag kommer dit så småningom. Jag är inte ett träd.
Smet ut till skogs ikväll runt halv tio-tiden. Det var svalt och skönt ute. Vinden hade mojnat. Just det här med vinden spelar kanske ingen större roll i skogen, men det bidrar till att det är sådär knäpptyst och man hör varje litet djur som prasslar bland vegetationen.
Jag möttes av några fåglar, ett par hästar och en hare på min runda. Jag blev supersvettig fast jag varvade ner med gång emellanåt. Satte mig på en bänk på gården när jag kommit runt efter drygt 4 km och tittade på svalorna som bor i en springa vid vårt fönster.
Det är märkligt det där, hur jag orkar cykla 10 mil men knappt orkar springa ett oavbrutet varv i skogen. Kanske också märkligt att jag är ganska runder om kroppen fast jag tränar så mycket. Farfar trodde nästan jag var med barn när han hälsade på idag(!!). Nej tack, jag är bara tjock. Jag gillar att träna, men jag gillar att äta mer. Så ä de mä’t!
