Browsing Category

Sockerberoende

Sockerberoende

”Beroendesjukdomen är somatopsykisk”

Gunnilla Sahlin, som själv är sockerberoende, tipsade mig om hennes inlägg Ut ur skuggan in i ljuset. Jag har citerat några rader ur det inlägget:

Beroendesjukdomen är somatopsykisk. Ett fysiskt tillstånd som kan få psykiska uttryck. Den är inte psykosomatisk – ett psykiskt tillstånd som kan få fysiska uttryck. Det är viktigt att komma ihåg. Jag är inte socker beroende på grund av en extra utmanande uppväxt, eller för att jag tröstat mig genom åren. Jag är sockerberoende eftersom min hjärna har en biokemisk obalans som sätter belöningscentrum ur spel. Det kan bero på känsliga gener och/eller stor exponering av stimuli under barndomen.

Jag kan verkligen rekommendera alla att besöka Gunilla Sahlins blogg. Där får ni från första parkett veta hur det är att vara sockerberoende.

Sockerberoende

Vad kom först? Om missbruk & psykisk ohälsa

Det är kanske inte så konstigt att missbruk och beroenden står mig varmt om hjärtat. Jag är väldigt intresserad av området eftersom jag själv vill finna svar.

Ett intressant synsätt uppdagades för mig idag – hur vida missbruk uppstår av yttre påverkningar eller inte. Jag faller inom kategorin för riskbruk då jag använder socker som dämpande medel när jag är stressad och det lätt blir för mycket socker. Riskbruk innebär att man ibland har ett osunt förhållningssätt till drogen, men man har förmågan att inse när det blivit för mycket och kan ta så kallade vita perioder. Det kan inte någon som är beroende göra. Men beror mitt riskbruk på att jag är stressad ibland? Nej. Går jag igång på socker för att jag känner mig nedstämd? Nej.

Den allmänna uppfattningar om skadligt bruk av droger, socker i det här fallet, är att det är de yttre faktorerna (miljön) som gör att vi brukar drogen. Man äter för att man mår dåligt. Det är sant att det triggar igång suget, men anledningen att vi får ett så stort påslag i hjärnans belöningscentrum har med hjärnans uppbyggnad att göra. Den avvikelsen finns redan från början, ända från när vi föds.

Det gör att jag kan fika och ha det trevligt med en vän och ta en bit kladdkaka (ibland tänker man sig inte föroch ibland vill man vara som alla andra), för att sedan när jag kommit hem trycka i mig en chokladkaka och två påsar lakritsnappar. Inte för att jag mår dåligt, utan för att kladdkakan triggat mig. Är detta utom min kontroll? Ibland. Men för någon som har en fullt utvecklat beroende är det definitivt utom dennes kontroll.

Försvinner problematiken när vi blir lyckliga? Nej. Funkar KBT? Kanske fungerar det för de som har problem med spelberoende, shoppingberoende eller andra beteendeberoenden.

Att somliga av oss som ännu inte utvecklat ett beroende kan behärska oss i de flesta fall betyder inte att alla kan det. Och det finns många som känner sig stressade men som inte har behovet av att hälla i sig socker eftersom hon/han har ett normalt fungerade belöningssystem.

En person som är sockerberoende äter inte för att hon eller han mår dåligt. Det är ett fysiskt begär som bottnar i en sjukdom. Beroendet sitter i reptilhjärnan. Drogen är ett primärt behov och missbrukaren tror helt ärligt att hon eller han kommer att dö om hon/han inte får tag på sin drog. Missbrukaren börjar inte att droga för att hon/han mår dåligt, utan för att från första gången hon/han till exempel får smaka på något sött får en så enorm kick att hon/han vill ha den igen och igen och igen. Därför är jag skeptisk till att ge barn socker, men det tar vi en annan gång.

För en person som är beroende spelar det ingen roll hur förhållandena runt omkring ser ut eftersom man föds med ett överkänsligt belöningssystem.

Den psykiska ohälsan är en effekt av missbruket och inte tvärtom.

Tillägg: Vad jag menar med avvikande är att jag upplever ett känsliga belöningssystem som något negativt i vår moderna tid. Sannolikt hade det här varit till fördel förr i tiden, då människan var jägare. Tack Julia för inputen!

Mer om sockerberoende:

 

 

Sockerberoende, Tankar

Den skamfyllda problematiken

Den skamfyllda problematiken.  Att erkänna. För dig själv. Det där svåra.

Ärlighet varar längst
Jag har så länge jag insett min problematik med socker varit väldigt öppen och ärlig med hur det ligger till. Jag vill också att mina läsare alltid kan lita på att de de läser och ser är sant. Företag har kontaktat mig för dolda samarbeten, det vill säga att jag ska skriva om deras produkter och webbshoppar. Men jag har tackat nej då jag aldrig skulle kunna tänka mig att föra mina läsare bakom ljuset. Sådana samarbeten är oftast väldigt uppenbara även om bloggaren själv inte framgår med att man är just sponsrad. Det känns fel för mig.

Nåja. Åter till det riktiga problemet.

Sockerberoende
Jag använder inte ord som sockerberoende, för jag upplever mig inte som just beroende. Jag kan ta rationella beslut och avstå helt från socker i perioder. Det kan inte någon som är beroende. Mina tankar upptas inte konstant att tankar på socker. Mitt problem ligger i hur jag kan äta nästan obegränsat med sötsaker när jag väl sätter igång. Jag äter tills jag blir alldeles däst, mår illa och allt börjar snurra. En timme senare somnar jag. Platt fall liksom. Slår aldrig fel.

Jag har inga problem med att erkänna det här. Jag tycker inte att det är skamfyllt. Jag vet att jag inte är ensam och genom att skriva om det kanske jag kan hjälpa andra?

Men kanske kan ni som inte har problem med socker ha svårt för att förstå vad jag skriver om? Ni kanske tänker att man måste få unna sig en bulle ibland? Jo det fungerar för vissa. För ni har inte det här belöningspåslaget i hjärnan när ni stoppar något sött i munnen. Ni kan begränsa ert sockerintag. Äta en bulle och låta det stanna där. För att ni inte har ett behov, ett begär.

Anledningen till att jag har så svårt att avstå från socker i perioder är antagligen på grund av vad jag skrev längre upp. Jag är inte beroende. Och om jag inte är beroende kanske jag inte behöver göra en så stor grej av det? Jag kan väl äta (vräka) i mig sötsaker ibland? Jag gör det ju inte varje dag. För jag är inte sugen på det varje dag. Jag har inget begär efter socker på daglig basis.

Jag vet inte hur stort det här problemet egentligen är.

Men jag tänker att jag kan sätta upp en lista med saker som socker gör med mig som jag inte gillar:

  1. Jag vill inte känna att jag är en slav under socker. Jag vill inte känna att jag måste ta till socker som uppåttjack när jag är stressad eller känner mig ledsen.
  2. Jag gillar inte känslan som uppstår när jag ätit 400 gram lösgodis och 200 gram mjölkchoklad. Illamåendet, den uppblåsta och gasiga magen, yrseln, tröttheten.
  3. Jag hatar den där plufsiga känslan som uppstår när jag ätit socker i två dagar. All vätska och fett som kroppen lägger på sig. Efter två dagars snaskande kan det lätt se ut som att jag gått upp fem kilo. Jag känner mig tung och flåsig. Jag har sämre energi.
  4. Jag får dålig hy. Finnar och utslag ploppar upp i ansiktet som aldrig finns där annars.

Det borde räcka för att avstå helt och hållet.

Det är skamfyllt att tala om sina problem. Så är det i Sverige. Facebook är ett lysande exempel. Hur många skriver egentligen på sina statusrader hur det egentligen ligger till? Man skriver att man köpt det där nya fina huset med perfekt läge. Men man talar aldrig om hur belånat huset är.

Liksom bloggfenomenet. Det är få hälsobloggare som väljer att skriva när det går dåligt. När man haft ett sockerförbud i en månad men inte lyckats hålla det. Bloggen ekar tom. Skammen.

Men det gör inget att ha problem med socker! Det är ingenting du kan rå för. Just du råkar ha en hjärna som går igång extra mycket på socker. Akoholism är en sjukdom. Det har vi accepterat. Men att sockerberoende är en sjukdom är långt ifrån accepterat. Vi tänker:

Hur kan något så ljuvligt vara så skadligt för vissa?

Det är svårt att förstå. Cupcakes är ju till exempel något av det vackraste som finns. Devils in disguise!

Beroende, Sockerberoende, Tankar

Om julen. I’m just saying.

Ni som hängt med ett tag vet kanske att jag hela förra julen avstod från allt socker.

Lussebullar, pepparkakor, knäck. You name it. Jag avstod. Och jag kan i efterhand säga att det kanske var ett tråkigt men bra beslut. Jag kan nämligen inte begränsa mitt sockerintag när jag väl börjar. För mig är det lättare att avstå helt än att försöka äta lagom mycket sötsaker.

Så när julfestligheterna hade lagt sig vägde jag precis lika mycket som innan, och jag mådde mycket mycket bättre än om jag hade frossat. Min mage går bananas av pepparkakor. Jag äter pepparkakor som chips. En burk kan ta slut i ett nafs.

För mig är julen ganska enkel att gå igenom med LCHF. Julbordet är ju fyllt av allt som är gott och bra för mig! Köttbullar, prinskorv, ägghalvor, skinka, brysselkål m.m. Det kan jag verkligen äta mig mätt av. Så det går ingen nöd på mig. Fett och protein tillsammans är så smakrikt och gott men säger inte till hjärnan att du måste ha mer. Det ger njutning och mättnad. Toppen alltså!

Jag kan alltså njuta utan att belöningscentrat säger till mig att jag måste ha mer. Hade jag gått hos Viktväktarna och räknat points eller nåt hade jag fått ”äta lite av varje”. Tro mig, det funkar inte för en sockermissbrukare. Och det finns nog ingen som lider av övervikt som inte har problem med att begränsa sitt sockerintag. Folk som är överviktiga har låga nivåer av serotonin. Och vad höjer serotoninnivåerna? Snabba kolhydrater. Det ger maximal njutning.

Att känna sötman från en mjuk härlig lussebulle, känna hur belöningssystemet kickar igång. Och sen bara få äta en. Självmisshandel! Eller får och får förresten. Det är väl ingen annan än du som bestämmer vad du ska äta, men jag säger att det är extremt svårt att begränsa sig om man har ett belöningssystem som är satt ur spel. När man har ett belöningssystem som reagerar så starkt på socker.

Det är som att bara leva på knäckebröd i en hel månad och sedan få tillfälle att äta en skiva mör härlig oxfilé. Vem i hela friden hade haft styrka nog att välja att återgå till knäckebrödet efter det? Samma sak med socker. Once you pop. You can’t stop.

Så att säga till en överviktig att det bara är att äta mindre och röra sig mer för att gå ner i vikt är som att spotta dem i ansiktet. De har ett matmissbruk! Ett missbruk som förmodligen är värre än alla missbruk. Mat måste man ju äta. Och förstår man inte hur helt vanlig mat kan underhålla det här sockerberoendet är det skitsvårt. Man förstår inte varför man har ett så starkt sug efter socker. I många fall kan det bero på spaghettin du äter till middag, eller juicen och brödet du äter till frukost. Alltså helt vanlig mat som de flesta äter.

Om alla hade lite större förståelse skulle vi leva i en bättre värld.

Skärmdumpar från Dr. Oz om kolhydratsberoende

Diet, Kost, Livet, Sockerberoende, Tankar

Jag har kommit på konstruktionen

Jag har kommit på konstruktionen (gammal Felix-reklam referens)!

Det är sockret som är boven. Högst sannolikt. Jag kan inte veta, men det är så jag tror. Jag har varit oerhört slapphänt den senaste tiden och ätit godis varenda dag. Och det har inte varit några små mängder heller. Är jag sugen så köper jag godis som för en normal människa med normal hjärna (med normalt fungerande signalsubstanser) är en hel veckoranson. Här om dagen gick jag in på ett konditori och köpte en kardemummakrans som var kanske 50 cm i diameter (skitstor alltså). Den åt jag upp samma kväll. Sen däckade jag. För det är så jag fungerar. Äter jag stora mängder socker så blir jag otroligt trött och däckar.

Nu tänker ni antingen: ”Shit vad modig hon är som vågar erkänna en sån sak” eller ”Hon har verkligen problem”.

Båda är OK. Jag har problem just nu.

Jag vet inte hur det här kommer sig. Kanske har den ökade träningsdosen med saken att göra? Jag tänker lätt att det inte gör något att jag äter socker, för att det ändå är extra energi inför spinningpasset eller att jag bränner bort det fort. Så det är det här som är problemet. Jag vet att många undrar ”Hur kan hon vara rund när hon tränar så mycket?”. Jo, för att jag äter socker. För att minsta lilla sockerkorn lägger på sig som fett på min kropp. Det förbränns inte. Jag kanske inte nödvändigtvis går upp i vikt, men jag går heller inte ner.

Sockret gör mig trött och hängig. Socker är inget raketbränsle! Vilket skämt. Energin kanske finns i musklerna, men om jag ska kunna använda den måste ju hjärnan vara pigg och alert. Jag måste avsockra mig för att hjärnan ska stabiliseras. Det känns som att jag bor i en dimma just nu. Inte OK.

Jag måste avstå från socker. För alltid? Jag vet inte. Ibland kan jag kontrollera det. Ibland inte. Men just nu behöver jag komma från sockret. Det kommer bli en utmaning då julen snart är här och jag vet en och annan som vill julbaka med mig..