Browsing Category

Tankar

Cykel, Mountainbike, Tankar

Komfortzonen

Att köra mountainbike handlar mycket om att gå utanför sin komfortzon – comfort zone. Alltså att göra sådant som man egentligen inte känner sig bekväm med eller till och med är rädd för. Det kan handla om att ta det där läskiga droppet eller kunna stå på lite hårdare i den där kurvan som är så snäv. Och det finns ingen bättre känsla när man klarar av någonting som man är rädd för. I skogen finns det oändligt med saker att gå utanför sin komfortzon på. Stenar, rötter, hällar, branta backar, spänger… You name it. Utmaningar som väntar på dig.

Och jag tröttnar aldrig. Det finns alltid partier att klara, eller att köra snabbare eller snyggare (om man tycker det är viktigt). Och det är det som gör mountainbike så jäkla roligt och mångsidigt.

25 juni, 2014 by
Livet, Tankar

Min kliande själ

Jag sitter inne i ett rum på vårdcentralen. Mitt emot mig vid sitt skrivbord sitter en man i 40-årsåldern, han ser bra ut, stadig, brunt hår och mörka ögon. Kanske skägg och glasögon. Han är inte härifrån, har en annan dialekt. Ingen ”gate upp å gate ner”.

Han frågar mig varför jag är här. ”För att göra en utredning”, svarar jag. ”Jag tror jag har ADHD”. Samtalet som följer där efter får mig att lägga locket på. För enligt honom har jag inte ADHD, jag vantrivs bara på jobbet. Han skojar nästan bort mina känslor trots att jag nästan får full pott på frågeformuläret som är ett första steg i en utredning. Han säger att jag inte skulle kunna sitta still och ha den här konversationen om jag hade diagnosen. Som att sådana svåra koncentrationssvårigheter gäller för alla. Vidare skulle en eventuell diagnos tydligen ställa till det för mig i arbetslivet. Som om det inte redan var precis så tilltrasslat..

Det har nu gått kanske två år sedan jag satt i rummet och jag blev bortviftad av den där läkaren. Sen läste jag en artikel i en tidning och sökte sönder hela internet efter symptom. Och allt stämmer in på mig. I perioder är det värre, i vissa perioder känner jag inte av det alls. Som när allt flyter på med jobbet och jag känner att jag utvecklas sådär fint och jag får fler och fler bokningar. När jag är duktig på någonting som jag brinner för och andra också tycker det och vill betala mig pengar. När träningen går fint och jag kan cykla i skogen dag in och dag ut. För att få utlopp för min energi.

För att ha ADHD känns som att det kliar inne i kroppen men man kommer inte åt. Det som hjälper mig att stilla det här kliandet är just träningen (eller socker, mer om det i ett annat inlägg). Men träningen måste vara tillräckligt varierande och frigöra tillräckligt mycket dopamin samtidigt som jag känner att jag utvecklas och blir bättre. Monotona saker är rena döden för någon med ADHD. Det kan räcka med att handla i samma affär för många gånger i rad och jag får panik. Eller att gå till samma arbetsplats, utföra samma arbetsuppgifter, träffa samma kollegor, ha samma konversationer..

Kliandet har kommit tillbaka. Idag har jag inte cyklat på en vecka, inte tränat någonting alls heller för den delen. Och kliandet finns där. Jag är uttråkad, rastlös, har ångest (kan inte ens svara på en väns sms) och irriterad men samtidigt omotiverad. Härlig kombo.

Allting ställs på sin spets. Jag ska genomföra en riktig utredning hos någon som förstår att det kan variera hos olika personer men också i olika stadier och perioder i livet. Skulle man fråga mig nu skulle det lysa Red Alert om hela mig, men om man frågade mig för en vecka sedan så skulle man nog kunna konstatera att jag inte har några som helst problem. Snarare tvärtom. En driven och kreativ tjej som fotograferar för glatta livet, umgås med vänner, fri från ångest och tränar regelbundet, söker äventyr och hoppar in i nya situationer hur lätt som helst.

14 maj, 2014 by
Cykel, Tankar

Back to basics – det ska ju va kul!

Först tänkte jag att det här inlägget skulle handla om fördelar och nackdelar med spd och flats. Tankarna spinnade loss i huvudet och den ena tanken ledde till den andra och jag insåg att det handlade om något större. Men vi tar det från början.

Om man ”ska” köra med spd (clips, man sitter fast i pedalerna) eller flats (platta pedaler, som på en vanlig cykel – man sitter inte fast) kanske inte är någon jätte-issue egentligen, men jag har ändå lite tankar som jag vill dela med er. Var och en gör såklart som man själv vill :) Och listorna nedan handlar såklart om mtb, och det är mina erfarenheter och åsikter.

För att förtydliga lite så kanske jag ska nämna att jag började köra med flats när jag skaffade min mtb för två år sedan. Ett år senare bytte jag till spd och tyckte det var ”the shit” (för jag fick ju starkare ben!), och nu är jag tillbaka till flats igen. Så jag har provat båda.

SPD
Bra rundtramp. Det går att nyttja hela trampet, alltså inte bara att pressa ner pedalerna utan också dra dem uppåt eftersom man sitter fast i pedalen.
Starkare ben. SPD hjälper till att få starkare ben när det går uppför tack vare rundtrampet. Jag klarar backar som jag normalt sett kanske fått gå uppför utan SPD.
Jag sitter fast. Det gör mig mindre riskbenägen vilket har gjort att jag stagnerat i åkningen.
Jag sitter fast. Att ”hoppa upp” på cykeln och trampa vidare om jag klickar ur mig i ett tekniskt parti eller en uppförsbacke är svårt och jag får mindre ”flow” i åkningen.

FLATS
Frihet. Det känns som när man var barn och cyklade runt på BMX:en på farfars gata. Man slängde benet över sadeln och stack iväg. Spontant, fritt och lätt!
Jag vågar mer. Alltså utvecklas jag. Jag vågar ligga på mer i stökiga nedförsbackar, i kurvorna, ja nästan överallt faktiskt. Det har resulterat i att jag kraschat fler gånger på två veckor än hela förra året.
Det är kul och okomplicerat! Det känns inte som att jag tränar när jag cyklar, det känns mer som ett äventyr. Med flats känns cyklingen lattjo, med SPD känns det seriöst. Och seriöst kan lätt bli en glädjedödare för mig.

Det här med kul är någonting jag vill utveckla, för det betyder ganska mycket för mig. Jag jämför mig gärna med andra och vill vara lika snabb och stark. Det är bra ibland och dåligt ibland. Ibland blir det en morot att ta i lite extra, men ibland skapar det också ångest och en osund inställning till träningen.

At the end of the day så handlar ju inte träningen om vem som var ”bäst” (om man nu inte råkar vara elitidrottare, men då läser du förmodligen inte min blogg). At the end of the day så handlar det om hur roligt jag hade det. Vad lärde jag mig på vägen, vad upplevde jag, vem upplevde jag det med och hur kändes det? Jag kan vara långsammast i skogen men jag kan oftast ändå avsluta en runda med att känna mig helt jäkla grym. För att jag har haft kul.

Så, seriöst. När hade du kul på ett träningspass senast? Idag? Igår? Bra! Fortsätt så :) Om det var mer än en månad sedan kanske det är dags att tagga ner och släppa loss och bara ha jäkligt kul istället för att jaga minuter på milen?

DSC01266c

2 maj, 2014 by