Tankar

Jag saknar er. Visst saknar ni mig lite också?

Många tränar i syfte om att förbränna kalorier. Själv tränar jag för att få uppleva och för att stärka mig själv som person.

Att cykla har blivit en såndär upplevelse-grej. Att sticka iväg på outforskade grusvägar och hitta ställen man aldrig varit på. Att cykla i skogen för att känna att man visst klarade en jobbig passage, eller nedslås lite för att man inte gjorde det. Men jag har alltid ett mål – att nån dag ska jag klara den! Det måste inte ske nu, men some day.

Vad gäller CrossFit så är det sällan jag varit på ett ställe där man får så mycket feedback på det man gör. Det är nog delvis därför som CrossFit vuxit och blivit så stort. Jag tokgillar hela idén faktiskt! Att träna funktionellt, hårt och att man aldrig kör samma pass två gånger. Variationen tycks oändlig! Jag gillar också grejjen med boxen (alltså själva lokalen där vi tränar). Den har blivit lite av en fritidsgård för vuxna. För när man själv inte kör ett pass kan man hänga bredvid i soffan och snacka med någon annan, ta en kopp kaffe (om man gillar sånt) eller kolla på de som kör ett pass just nu. Att passa tider är ju inte min grej, men jag tycker att CrossFit gör det enklare för mig. Jag kan inte komma för sent, men jag kan definitivt komma för tidigt utan att behöva rulla tummarna.

Jag har också insett att jag är min enda begränsning. Det har varit tufft för mig att ta stora kliv utanför min comfort-zone med dips, pull-ups och allt annat som är supersvårt och superläskigt. Att överkomma detta krävdes mod och en stor dos bestämdhet. Och vet ni? Jag dog inte. Det kommer inte du heller göra.

Att klara saker som man inte trodde att man skulle grejja är en viktig endorfinkälla för mig. Och att stå bredvid någon som klarar att göra 20 burpees på 60 sekunder efter att h*n nyss gjort 18 på samma tid är jäkligt häftigt. Att lyfta 45 kg i marklyft bredvid någon som tar 120 kg är coolt. Att hänga bredvid någon som gör riktiga pull-ups är fränt. Och jag vet, att om jag är dedikerad och tränar hårt så kommer den där någon att vara jag.

Det ser inte ljust ut för Karlstad stadslopp. Dels är jag förkyld (men försöker inbilla mig att jag inte är tillräckligt sjuk för att kunna träna lite), dels har Fredrik också börjat bli förkyld och sist men inte minst kommer regnet vräka ner i Karlstad på lördag.

Konstigt nog tycker jag inte att det är så ledsamt ändå. Jag har inte riktigt hittat åkningen än i år och nu när benhinnorna mår så mycket bättre svävar hela jag inuti en löparbubbla. Det enda jag tänker på är löpning. Jag längtar efter nästa runda hela tiden. Ni som springer förstår :)