Browsing Category
Tankar
Nej, inte den klassiska träningen där man ligger på tröskelpuls, utan träning som har en jäkla tröskel att ta sig över. Jag tänker på styrketräning.
Jag vill få ett regelbundet inslag av styrketräning i min träning. Problemet är att jag tycker det är krångligt och jag har en ganska stor tröskel till just den typen av träning. Ta CrossFit:en till exempel. Jag älskar den träningen när jag väl är där. Jag älskar det här avskalade, det här okrångliga och jääävligt jobbiga. Men ändå har jag inte satt min fot i boxen på flera månader. Vad hände liksom? Det jag tror hände var att det här enkla som jag uppskattar försvann. Det blev svårt.
Helt plötsligt skulle vi pyssla med pull ups och dips. Övningar som jag inte behärskar ens med hjälp av gummiband. Mitt självförtroende fick sig en rejäl törn. Jag började jämföra mig med de andra. Det är en sak att behärska tekniken men inte kunna lyfta så tungt som de andra. Det skiter jag i. Men när jag inte ens kan utföra en övning rent tekniskt blir jag förbannad. Eller mest ledsen kanske. För helt plötsligt måste jag ha extra mycket hjälp och kanske rent av köra en annan övning eller en specialanpassad variant av övningen. Jag skiljer mig ur mängden. Och ingen människa gillar att sticka ut – på ett negativt sätt. Ingen vill känna sig sämst.
Så nu flyr jag CrossFit. Så jäkla synd. Istället för att bara skita i att jag inte kan utföra vissa övningar och bara ”Just do it” så tänker jag för mycket och oroar mig vilket leder till att jag missar en fantastisk träningsform.
Och nu bör jag ju ta tag i det här annars finns det kanske ingen större mening med det här inlägget.
Nu kanske jag får lite skit för det här inlägget, men jag har åsikter och är inte rädd för att yttra dem. Powerwalks tjejer, what’s up med det egentligen? Jag har verkligen inte fattat.
Jag slogs häromdagen av tanken att jag faktiskt aldrig sett en man powerwalk:a. Det måste finnas en anledning till det känner jag. Ibland känns det som att vi tjejer är så lättpåverkade. Vi sväljer allt vad tidningarna säger. Är det bra med en powerwalk en timme innan frukost för att tidningen ToppHälsa säger det så gör vi det. Är det bra med en veckas detox där vi bara dricker olika juicer så gör vi det. Vi ställer oss sällan frågan varför eller om det verkar vettigt eller logiskt.
Om det är fett vi vill förbränna, varför inte springa? Eller styrketräna? I min värld går man, eller så springer man. Powerwalk, nejje!
Att säga att någon är duktig är säkert väl menat i de flesta fall, men för mig klingar det lite illa. Eller att säga att man själv är duktig *ryser*. Duktig är ett uttryck som jag kopplar ihop med barn. Lille Per är duktig för att han hjälpte till med att plocka bort disken från bordet efter middagen. Eller att Lisa har städat sitt rum när pappa sade åt henne att göra det.
Eller så är det bara jag som tänker såhär, jag tycker det är skitkonstigt när någon kallar mig duktig för att jag avstår från bullfatet. Jag känner mig obekväm. Jag gör det inte för att vara duktig liksom..
Vi alla har olika tolkningar av olika ord och uttryck. Har du något ord som alla använder som du tycker är knasigt/fel eller kanske tvärtom? Någonting som borde sägas oftare eller borde byta innebörd?
Jag har pratat med ganska många experter inom idrott, löpning, fötter och allt vad det är.
Vissa hävdar att jag bestämt ska skrota mina FiveFingers för att bli kvitt besvären med benhinnorna medan andra tycker att det är helt rätt väg att gå. Min egen upplevelse är att kroppen mår bättre av att springa i skor utan dämpning. Jag hade tidigare problem med smärta i höfter och ländrygg när jag sprang långt (alltså pass över 1,5 timme). Det försvann helt när jag bytte skodon. Tyvärr försvann ju inte benhinneinflammationen vilket fortfarande grämer mig.
Sedan jag bytte till FiveFingers och vardagsskor till mer platta och tunna sådana har mitt steg förändrats. Jag har väldigt låga fotvalv och föll tidigare inåt med fötterna när jag gick. Det gör jag inte längre. Jag rullar numera på utsidan av foten och skjuter ifrån med stortån. Precis som man ska. Jag gjorde en löpanalys på Löplabbet för en tid sedan för skojs skull. Jag har gått från pronation till ett helt rakt steg som inte behöver korrigeras med pronationsstöd. Trots att jag nästan är plattfot.
Därför blir jag väldigt skeptisk när experter råder mig att skaffa dyra ortopediska inlägg som ska korrigera pronation bara för att de ser att jag har låga fotvalv utan att ha sett mitt löpsteg.
Fredriks och mina fötter efter barfotalöpning i fjol.
Kul att så många skrev och tyckte till om det här inlägget. Jag vill fortsätta att tacka nej (vänligt men bestämt) till fikabröd och tack vare era kommentarer känner jag mig mer trygg i det beslutet. Tack! :-)
Idag hade vår nya tjej bakat en äppelpaj som hon bjöd på. Fredagsfika alltså! :) Det trevligaste jag tycker med sådana initiativ är att alla samlas för en stund och bara snackar skit. Det är väldigt högt i tak hos oss och det är riktigt skönt. Trivs väldigt bra med alla kollegor.
Men lite jobbigt var det ändå att inte äta av den där pajen. Dels för att hon hade tagit ett trevligt initiativ som jag uppskattar och det kändes så dumt att avstå. Jag rotade fram en bägare med Skyr ur kylen som jag åt istället. Jag hade kunnat göra en lång redogörelse för varför jag inte åt av hennes paj, men jag avstod. Jag sa ingenting. Eftersom hon är så ny känner vi inte varandra tillräckligt väl för att hon ska veta hur jag reagerar på socker. De flesta bryr sig inte om vad jag äter. Min chef käkar stenålderskost och förespråkar det starkt, men han har varit ledig några dagar nu så tyvärr blev det bara jag som stod över.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera sådana här situationer. Jag har lätt för att ställa mig i försvarsställning om diskussionen väl sätter igång, men det beror på vem det är jag diskuterar med. Öppna personer är väldigt lätta att prata med. De ifrågasätter inte utan undrar nyfiket. Det är de där ifrågasättande personerna som kanske tror att de vet mer om mig och min kropp än jag själv som jag har svårt för. Jag diskuterar inte gärna kost med sådana personer för de har redan bestämt sig för en sak. Som tur är stöter jag inte på så många sådana, men jag känner mig nästan alltid lika försvarslös när jag väl gör det.
Hur hanterar ni fika på jobbet?