På nåt sjukt (bra) sätt är träningen de lugnaste timmarna på dagen för mig. Jag är ganska instabil psykiskt med ångest och depression. Självklart vill jag inte må dåligt, men att ha de här diagnoserna har hjälpt mig att förstå vad som är viktigt i mitt liv. Ingenting är självklart när man mår dåligt. T ex så är status, kändisar och kukmätartävlingar inget för mig. Ytligt snack kan faktiskt dra åt helvete.
Så för mig har det inte varit så svårt att gilla att träna. Det är ju då hjärnan håller käften, nästan iallafall. Det är då tankarna vänds till positivt: ”Klart du kan lyfta den där vikten!”. Det är då det inte spelar någon roll hur jag ser ut, utan vad jag klarar av och vad som är kul. Det är därför jag nästan aldrig har ett färdigt träningsschema med mig till gymmet. För då blir träningen så inrutad, fyrkantig och ”måstig”. Det är roligare att träna fritt.
Det är ju t ex mycket mer troligt att man går utanför sin komfort zon när allt inte är förutbestämt. I lördags tränade jag med Carro och Fredrik. Vi körde bland annat frivändningar, push press och marklyft. Passet avslutade vi med att testa att stå på huvudet och på händer. Jag tycker det är sjukt läskigt att vara upp och ned, men med Fredriks hjälp klarade jag nästan att stå på huvudet med benen rakt över mig mot en vägg. Och det kändes så himla mäktigt!
Så jag skulle önska att fler tränade för att det är kul. Att alla hittade sin grej. Att inte träna för att gå ner i vikt. Utan träna för att komma bort från kroppsfixering och utseendehets. Det skulle alla vinna på.
Och försöka förstå att man inte måste vara så jävla perfekt för att man tränar. Att man inte behöver lägga om hela sitt liv och sin kost. Det är bättre att bara börja träna än att vänta tills man är en perfekt träningsförebild. För hur tråkigt blir inte livet med bara kvarg och rumpbilder på instagram?
