Under året som gått har jag varit nära att bli utbränd två gånger. Därför har jag sänkt tempot och umgås med naturen och min kamera på ett icke-presterande sätt. Självklart tycker jag det är underbart att fotografera till bloggen, men när jag fotograferar privat upplever jag inte att jag behöver bevisa något för mig själv på samma sätt. Och när man är i naturen så är det liksom inte så att jag behöver anstränga mig för att det ska bli fint. Allt är redan serverat åt mig.
Idag när jag inte hade något jobb inbokat så tog jag bilen och åkte mot Sätra naturreservat som ligger mellan Skärblacka och Finspång. Solen sken och jag fann mängder med blåsippor. I Linkan har jag inte sett en enda. Men här fann jag inte det jag sökte, så jag tog vägen tillbaka mot Linköping igen för att se om jag kunde hitta någon skylt som pekade mot något intressant som jag kanske missat tidigare.
I Vånga fann jag en liten blå vandringsskylt som det stod Glansgruvan på. Där svängde jag in och åkte på en grusväg i ett par kilometer tills jag kom fram till en parkeringsplats med informationstavla. Här låg en 3,5 km lång vandringsled baserad på industrihistoriska lämningar från sent 1500-tal till mitten av 1900-talet. Här finns bland annat lämningar från det gamla kalkbruket där man bröt kalk fram till 1950-talet, kalkgruvor, kalkugnar och kalkbrott.
Det som lämnade mig med mest wow-känsla var det stora kalkbrottet. Vilken plats! Fick rysningar längs ryggraden av att tänka på att människor arbetat och slitit med att bryta kalk här förr i tiden.
Läs mer om vandringsleden och sevärdheterna här.
