5 mars 2012
17 mars 2012
Browsing Category
Vikt
Det vore ju trevligt att kunna knäppa de här byxorna igen! Ett par ljusa jeans med låg midja och bootcut som jag köpte för kanske ett år sedan. Då kunde jag knäppa dem. Egentligen är de inte särskilt snygga (föredrar svarta eller mörkgrå jeans, dessa är ljusblå), men det blir ett tydligt och konkret mål :-)
Eftersom jag är inne i en viktminskningsperiod just nu där jag ger järnet så kommer jag inte träna CrossFit på vanligt sätt. Den träningen är alldeles för högintensiv för att klara på diet. Däremot kommer boxen här i stan ha två dagar med öppet gym där man kan köra eget upplägg och träna på olika tekniker. Yay!
Om en vecka åker jag till Göteborg för att tatuera mig på Unikum tattoo. Det kommer bli en old school-tatuering. Jag älskar stora frodiga rosor och allt som hör till.
Mitt mål var att gå ner 3 kg tills dess och från den 15/2 till idag har jag lyckats gå ner 3,5 kg. Det är en vecka kvar och jag hoppas kunna gå ner lite till. Känner mig mycket mer nöjd med känslan i kroppen nu. Är inte alls plufsig och byxorna skär inte in i magen längre. Det här är ett delmål, jag har några kilon till att droppa!
Halsband från Monki
Oavsett om jag väger 72 eller 62 kg så tycker jag att jag är tjock. Jag ser bilder på mig själv från när jag vägde 62 kg och jag hade då ett helt normalt BMI och kunde ha storlek 36 i kläder. Men ändå kände jag mig inte smal. Varför kan jag aldrig vara nöjd?
Jag har hittat en gemensam nämnare. Jag inser att jag inte ser tjock ut på bilder från då jag var som smalast, men jag kände mig tjock. Oavsett vad jag vägt så har jag alltid tyckt att min mage varit oproportionerligt stor/slapp. Jag har alltid fått dra in den och ha byxor med hög midja för att hålla in den.
Slappa magmuskler kan få vilken pinne som helst att känna sig tjock. Det är därför jag till exempel inte tycker att personer som Anja Pärsson ser överviktig ut, för hon har ingen mage. Hon ser vältränad ut!
Förstår ni skillnaden? Det hänger på magen! Nu ska den tightas till! Och hur gör vi då det? CrossFit! Och såklart bra mat. Kolhydrater får min mage att blåsa upp och se mycket större ut än vad den är.
Jag är inget fan av att köra en massa crunches och core-övningar dagarna i ända för att få en platt mage, lika lite som jag är ett fan av att träna statisk styrketräning dag ut och dag in (jag har försökt att gilla det!). Det känns konstlat. Det känns som att jag tränar bara för att träna, medan jag vill träna främst för att det är kul.
Träning som CrossFit ger en jämnstark kropp eftersom man kör funktionella övningar som involverar fler muskelgrupper än till exempel bara biceps. Jag gillar träning där hela kroppen används! Jag gillar träning där träningen har ett sammanhang, ett högre syfte än bara träningen i sig (flum kanske ni tycker men så är det!).
Hänger ni med? Eller låter det som en ursäkt? Fasen, dunno. Men känner man sig degig är det lätt att tycka att man är tjock fast man egentligen bara är otränad.
Gamla bilder från 2008
Påminn mig om att aldrig någonsin acceptera att kalla mig själv tjock när jag ser ut såhär:
Bilderna är från 2009
Jag har ju en sån snygg form på min kropp! Smal midja, lite höfter, lite rumpa, lite tuttar. Freakin’ hourglass ju!
Prisbelönt semla från Lasses Livs i Vidingsjö!
Fy tusan! De senaste dagarna har verkligen gått i sockrets tecken. Jag har gått totally banans och käkat allt. Sen vaknar jag dagen efter och är helt bakis. Huvudet känns tjockt och det känns som om man befinner sig i en dimma. Inte kul. Kan vara en reaktion efter fakiren då jag var så himla strikt med kosten att det slog bak ut till slut. But at least I admit it.
Socker är min bästa vän men också min värsta fiende. Socker lugnar ner, säger att allt är OK. Men sen kommer baksmällan och alla negativa effekter.
Jag vet inte vad jag vill. Jag tror inte att lyckan sitter i att vara smal. Men genom att inse det släpper jag också på tyglarna. Jag gör det OK att moffa. Eftersom vikten ändå inte spelar någon roll. Det är ju inte så att jag är tjock. Jag väger ungefär 5-8 kg (det pendlar) för mycket enligt BMI och drar storlek 38 i kläder. Jag lider inte av min vikt. Det skulle bara vara trevligt att vara smal. Det skulle bara kännas härligt att få ta ett löpsteg och känna sig fjäderlätt. Men det är ju inte akut. Sådär går mina tankar hela tiden. Vill hitta den ultimata motivatorn.
Hur ska man motivera sig?