Krasch med sällskap i Valla

Efter en ordentlig sovmorgon mötte vi upp Kristofer och Maria vid Statoil för att köra lite på Vallabanan. Det är så torrt och fint där nu så det är en fröjd att köra. Vi började med att ta banan åt ”fel” håll och en bit in fastnade hjulet mot en sten och jag föll handlöst över styret ner bland stenarna. Gjorde mig tack och lov inte så illa utan slog i insidan lår mot styrstammen på cykeln så där lär jag få ett fint blåmärke. Det såg nog läskigare ut än vad det var.

Sen körde vi resten av banan åt rätt håll och jag ger aldrig upp hoppet av att en dag klara hela peak Valla. Jag har klarat av första hällen en eller två gånger men efter det har det tagit tvärstopp. Jag välter gång på gång. Så även idag. Jag välte åt sidan och kraschade in med bakhuvudet i ett träd. Att slå i huvudet är något jag tack och lov sällan gör, och det känns nog läskigare än vad det är. Iallafall den här gången. Skrapade upp armbågen och smalbenet lite snyggt.

Efter ett varv på banan avvek Maria medan vi andra fortsatte att köra i ett skogsparti borta vid Slaka. Det var fina singletracks men ack så mjölksyrabildande! Tänk er mjuk stig som suger kraft och att det konstant lutar lite uppför. Maxpuls på den! Belöningen kom då vi gasade nedför en kul backe och körde stigen åt andra hållet så att det nu gick nedförs. Vi avslutade den här rundan med att fika scones och dricka saft hemma hos Kristofer och Maria. Jag fick också mina sår rengjorda.

Två timmar rulltid i solen blev det. Härligt!