Igårkväll var jag otröstlig. Jag fick en gråtattack och allt kändes svart. Hittade verkligen ALLA fel som fanns. ”Den personen gjorde si, och minsann förra veckan gjorde hen så. Varför är hen så självcentrerad och så stööööörig?” Alltså saker jag normalt sett tänker, men inte blir direkt ledsen över kom upp. Kände mig SÅ bedrövlig, ensam, osedd.

Och jag spydde ur mig allt till Fredrik som liksom blev handlingsförlamad för att jag var så ledsen. Allt som hade samlat på sig den senaste tiden kom upp till ytan.

Förr grät jag ganska ofta. De senaste åren har jag gråtit kanske en gång om året. Jag vet inte vad som ändrats men det känns lite märkligt att gråten kommer så sällan. Att jag liksom inte blir ledsen utan mer känner mig maktlös, orättvist behandlad.. Och det mynnar inte ut i gråt utan i grubblerier, irritation och ältande.

…

Idag upptäckte jag att jag troligtvis skulle få mens idag eller imorrn och då föll poletten ner. Det måste ju vara PMS jag fått på äldre dar? För jag hade likadan gråtattack för en månad sedan. SKJUT MIG.

Vad ska jag nu hitta på? Hur gör man för att bli av med skiten? Det tar ju på krafterna att vara så ledsen.

…

Vet ni vad som är bra förresten? På nyårsafton när vi var hemma hos Elin och Jerre så satt det en så bra poster med citat i Elins pysselrum, och överst stod det nåt i stil med ”Ta plats. Var besvärlig.” och en fortsättning som jag inte minns.

Från den stunden bestämde jag mig för att vara besvärlig. Och jag har jääävligt mycket utrymme att ta från om vi säger så. Så jag har varit lite mer besvärlig, sagt ifrån när det inte varit OK i fler situationer än vanligt och ställt krav. Och vet ni vad? INGEN DOG.

Det är svårt att inte få dåligt samvete efteråt och man måste öva för att förstå att ingen dör av att jag säger ifrån. Den high five:ar vi på va?!

Det är inte djuret på bilden som skrivit brevet. Han är bara där för clickbait.