Duxe Mfg Co – Artisans of Attire är en trendig herrbutik/coffee-shop mitt i centrala Linköping. Var där och fotade till caféboken idag. Älskar sådana här schyssta butiker med mörk lite ruffig jeanskänsla.
Jag går loss totalt och vart man än fotar så blir det snyggt. Priserna på kläderna är lite saftiga, men vill man ha kvalle så är det hit man ska gå!
Ta en kopp kaffe också när du ändå har vägarna förbi.
Det tog 20 veckor att komma hit. Att bli så pass blond att jag kan ha rosa partier i håret. Idag blev det rosa hårbotten <3
Älskar färgen, men jag funderar på att göra luggen mer flikig och korta ner på sidorna. Tänk Robyn typ.
Vi brukar skoja om det, Ivana och jag. Att Café Östergötland, som är vårt sommarprojekt, är en resa genom klädstorlekarna. Igår var vi i Norrköping och fikade loss på Mimmis visthus, Café Strykjärnet och Café Broadway. Idag har vi varit i Motala och Vadstena.
Vissa ställen går bra att luncha nyttigheter på, som Mimmis visthus där jag åt en raw food-pizza som var jättegod. Andra caféer (som även serverar lunch) erbjuder bara mackor eller lasagne. Känns inte så 2014.
Raw Food-pizzan då.. Den serveras på en botten bestående av nötter och frön toppad med grönsaker, cashewcreme, avocado, gojibär och pumpakärnor. Den kan jag varmt rekommendera. Mimmis visthus har lite som en grej att ha schysst käk. Mycket Raw Food, närodlat och är en Krav-märkt restaurang som finns med i årets White Guide.
Why oh why har vi inget sånt här ställe i Linköping? En restaurang som serverar Raw Food eller Paleo. För oss som inte vill trycka en grillad ciabatta men inte vill ha en tråkig sallad.
Och det här skriver jag för att tipsa er bloggläsare om ett fräscht ställe som serverar nyttiga grejer, inte för att jag är sponsrad på något sätt :)
Det här suger att skriva, men.. Det blir ingen CykelVasan för mig. Dels så har Fredrik skadat armen och kan inte cykla och så har jag häcken full med Café Östergötland.
För att jag var sängliggandes så länge i sommar på grund av cykelkraschen så förlorade jag värdefull tid åt projektet. Tid som jag nu får lägga. Det blir 2-3 caféer om dagen. Är helt slut..
Och så ställer jag så höga krav på mig själv vad gäller bilderna. Förlaget har också höga krav så det blir dubbelt för mig vilket gör att jag känner mig väldigt stressad. Sover dåligt, har nära till gråt osv. Så jag behöver helgen för att vila upp mig. Det ska bli SÅ skönt när det här är över.
I veckan fick jag ett sms med frågan om vi ville hänga med och cykla på Omberg. Fredrik har skadat nån muskel i armen så han kunde inte cykla men han hängde på och vandrade istället. Det var Maria & Kristofer vi mötte upp på Stocklycke-parkeringen. Sist jag såg dem var jag sängliggandes och kunde knappt gå, nu skulle vi äntligen cykla ihop! Vi började med en avstickare på en stig som gick jäkligt mycket uppför (i Dessi-mått mätt) och riktigt sög i benen och jag fick upp pulsen.
Sen kom vi ut på asfaltsväg där det rullade på fint nedförs. Så småningom kom vi ner till Borghamn där vi stannade och tittade vid en hamn/badplats. Vi fortsatte på asfaltsväg ytterligare en bit och här blåste det förjävligt och lutade smått uppförs. Här kan man väl säga att jag väggade för oj vad jag fick kämpa! Vartenda tramptag blev en kamp i blåsten. Kände mig urlakad, brist på energi. Smart som jag är hade jag inte tagit med nån energi vilket var en riktig tabbe. Att kämpa upp för sista backarna när man är så körd att man till och med får mjölksyra i armarna.. Jävla skit, tänkte jag. Omberg som jag längtat så hårt efter! Och med världens bästa cykelsällskap, och så orkar jag ingenting!
Uppe vid parkeringen väntade Fredrik som hade varit på toppen och kommit ner igen. Vi slappade ett tag och tog lite medhavd fika, och vi gick även bort till vandrarhemmets café ett stenkast bort och jag beställde in en bulle och en muffins och en cola. När kroppen skriker efter energi är det bäst att fylla på! Smakade himmelskt :)
När Fredrik är bra i armen igen ska vi ner till Jönköping och besöka den nya mtb-banan där. Verkar snäll för ryggen och himla skoj!
Får hjälp med att fylla på mer luft i framdämparen. Nu återstår en kortare styrstam för att få tyngdpunkten längre bak på cykeln. Upplever att den gärna vill dyka vilket känns lite nervigt nu när jag varken vill eller får krascha..
Träning är den bästa medicinen de där dagarna man känner att huvudet är fullt och redo att explodera. Kvällen såg härlig ut där utanför fönstret och jag snörade på mig skorna och gick bort till skogen med mamma i telefonen.
Rätt var det är började jag att springa. Mamma noterade flåsandet och jag utbrast ”Jag springer mamma!”. Kände mig som ett barn som typ lärt sig gå. Jag fortsatte, och fortsatte. Sprang längre än jag trodde jag kunde, med glädje i stegen. Jag kände en sådan enorm frihet! Från att ha gått till Nä-nu-skiter-jag-i-detta till Let’s do this!