Jag sitter i ett rum med människor. Jag känner tre av dem. Resten har jag aldrig förut träffat. Det pratas, men ibland blir det pinsamma tystnader som det blir när folk som aldrig träffats samlas i ett rum. Jag sitter och registrerar och tolkar allt som sägs, vilket tonfall som används och vilket ansiktsuttryck personen har som säger orden. Jag registrerar, pick, pick, pick. Min uppmärksamhet flyger åt höger och vänster. Jag kan inte koncentrera mig.

Till slut blir alla intryck för mycket och jag måste resa mig och gå ut från rummet. Jag får svårt att andas. Vill fly.

HSP
Highly Sensitive Personality
Sensitivt begåvad
Stark-skör

Kärt barn har många namn.

Jag har länge tänkt att det är något fel på mig, att jag är asocial och inåtvänd. Varför kan jag inte vara som alla andra? Varför blir jag så lätt trött och överstimulerad? Varför måste jag ha så mycket tid för mig själv mellan varven? Att ladda batterierna?

Nu förstår jag att jag är högkänslig. Att jag är en person som registrerar väldigt mycket mer än andra. Man tror att ca 20% av befolkningen är högkänsliga, och jag kan tänka mig att det är många som inte vet om det. Vi blir lätt väldigt berörda av vackra ting, av musik eller av hur solljuset strimlar igenom ett gult höstträd på en promenad. Sådana saker kan nästan röra oss till tårar. Men vi blir också lätt offer för andras sinnesstämningar. Vi tar lätt in allting utan att filtrera först och vi kan lätt känna av en stämning i ett rum utan att någon säger eller gör någonting. Ett falskt leende känner vi direkt.

Just i detta nu är jag som en registrerande dator, en dator som tar in allting utan att filtrera. Kan inte skilja på dina och mina känslor. Kan inte skilja på ansvaret mellan dina och mina sinnesstämningar. Har en konstant känsla av att jag måste göra någonting åt någon annans projicerande känslor. Jag måste lära mig att alla har ansvar för vilken energi de sänder ut, och att alla har ansvar över sina egna känslor. Det är inte mitt jobb att göra så att du slutar ljuga i mitt sällskap. Men det är svårt, så oerhört svårt.

Jag har inget filter, ingen skyddsmur framför mig som tar in rätt sorts känslor och stöter bort det som gör mig illa. Jag suger åt mig allt som en svamp.

Därför kan jag antingen blir uppfylld av ett möte och få så väldans mycket energi över till annat, eller så oerhört trött att jag vill låsa in mig för resten av dagen. Just en sådan period har jag nu och har haft i en vecka ungefär. Orkar ingenting, vill ingenting.

Vi har alla en kamp som vi fajtas med. Det här är min.