Har testat SPD igen och jag måste säga att det känns kanon. Får mycket bättre kraft i backarna och slår inte i tramporna i stenar och sådär så ofta.
Yes! Är igång med hälsokost igen, dvs mat som är bra för kroppen. Har varit rejält dålig på att ta hand om den den senaste tiden med uppblåsthet och tandvärk som följd.
Det har varit så lätt för mig att ta till sockret när jag kommit hem från en lång arbetsdag. När jag är trött, har mycket att göra och tänka på.. Men, idag utsattes jag för ett riktigt kraftprov. Jag har fotat hus och åkt bil mellan husen i 11 timmar. Jag hann hem i 10 min för att slänga i mig en lunch så jag har inte kunnat ta en enda rast på hela dagen. Gissa om jag är trött nu? Jag vill få bort vanan att ta till socker som lugnande medel.
En vanlig uppfattning är att man kan äta vad man vill bara för att man tränar mycket, eller att man automatiskt är smal för att man tränar mycket. Fel! Kosten är viktigast, sen kommer träningen.
Efter dagens fotouppdrag kände jag mig väldigt trött. Jag gäspade i bilen, i affären och innanför dörren var jag redo att gå och lägga mig. Tog mig i kragen för jag har längtat efter att köra i skogen nu när det äntligen är torrt. Det vore ju korkat att gå miste om en sådan chans. Det kanske regnar imorgon liksom!
Körde Vallabanan och stötte på Mera Lera mtb som hade onsdagsträning. Frågade om jag kunde hänka på och det var OK. Vi körde bort till en jobbig pulshöjande rottrappa där vi körde uppför några gånger och sedan förflyttade vi oss till en läskig drop för att öva oss på den. För några veckor sedan klarade jag att cykla nedför den fast jag tog den enklare vägen. Idag skulle vi ge oss på den svårare delen. Tvekade ett par gånger men till sist satt den! Jäklar vad gött det kändes. Och jäklar vad gött det kändes med en massa andra mtb:are som high-five:ade mig verbalt. Grymt! :)
Gula banan i Olstorp. Kul när det går nedför, jävligt okul när det går uppför. För det är fan inga små backar vi talar om. Jag önskar bara att jag var starkare uppförs så jag kunde njuta mer av hela banan. För det är fantastiskt fina spår och härlig natur.
När jag cyklar mountainbike är adrenalinnivåerna ganska höga. Det är stora stenar och knepiga tekniska passager som man kanske inte vet om man kommer klara. Det är utmanande och krävande. Så medan MTB är som en stark espresso är promenader för mig som svag ljummen saft. Det händer ingenting. Det är tråkigt. Mellanmjölk.
Men. Dagens promenad var ett undantag. För idag hade jag sällskap av världsklass. Och det slutade med att jag tog den längsta promenaden någonsin. I över tre timmar var vi ute och avverkade halva Linköping.
Köra två varv på Vallabanan, som fortfarande var fuktig och ganska geggig, i kvällssol.♥