MTB idag igen, sällan va? Grejjen är att det är så sjukt kul när man liksom kommit över den här tröskeln med att våga. När man får flyt i cyklingen, även om det inte går snabbt. Ikväll blev det drygt en mil i skogen tillsammans med Fredrik.
Vi lastade på cyklarna på bilen och drog till Hellasgården i Nacka igår. Vi var båda sugna på någonting nytt.
Väl framme var det lite svårt att hitta vart spåren började så vi frågade en kille som rekommenderade den gröna 10 km-slingan och visade vart den började, så vi körde på den. Den började helt galet uppför, fick leda cykeln. Sen gick det nedförs och man kunde växla upp och dra på lite.
Hela spåret var väldigt blandat, ena stunden var det bred grusväg andra stunden smal stig eller varför inte klipphällar? Vi fick bära upp cyklarna o_O.
Upplevde min första punka också. Bakdäcket började pysa när jag åkte nerför en brant backe med rullgrus och vassa stenar. Men jag fixade punkan nästan helt själv! Fredrik guidade mig and I got my hands dirty ;)
..och det kan bli hur kul som helst!
Men först:
De senaste dagarna har jag mått lite konstigt. Jag har fått värmevallningar och känt mig dåsig vid minsta ansträngning. Ringde sjukvårdsupplysningen som trodde att det antagligen berodde på vätskebrist, så jag har druckit Resorb och jag tycker faktiskt det har hjälpt lite.
Behövde dock tyvärr tacka nej till en springdate med Ivana igår, för jag har känt mig helt mosig i huvudet fortfarande. Orkar liksom inte springa i den här värmen heller.
På kvällen blev det dock lite bättre så jag åkte till Leffan och lånade en av hans Go Pro-kameror att fästa på cykeln så jag kan filma när jag åker mtb. Åkte hem och kollade på ett par avsnitt av Sex and the city och sen cyklade jag bort till skogen och körde ett par varv med kameran. Fredrik hängde med och sprang.
Tyckte det funkade riktigt bra faktiskt! Mountade kameran på styret istället för på hjälmen eftersom jag tyckte det kändes klumpigt att ha den där. Nackdelen med att ha den på styret är väl att det är svårt att se exakt hur banan ser ut, dvs om det går uppförs eller nedförs. Allt liksom slätas ut. Och så satt kameran lite snett på styret, hoppas ni inte blir sjösjuka!
Either way, här har ni Vallaskogen. Mitt Mekka. Det finns både breda härliga cykelstigar och lite mer stökiga diton att cykla på. Här har jag blandat det mesta från det bästa :)
Lite blandade bilder från lägenheter och hus (samt dess omgivningar) som jag har fotat de senaste veckorna :)
Har ni någon favorit?
Åkte till Tinnis i eftermiddag och mötte upp Linda. Vi skulle bada lite och gå på vattengympa. Premiär för min del faktiskt :) I 45 min plaskade vi. Det kändes inte speciellt jobbigt när jag väl höll på, men när jag kom hem var jag helt slut!
Annars var det jättehärligt att svalka sig i den konstgjorda sjön. Har ju jobbat en del utomhus idag med att fota villor så att svetten lackade.
Runner’s slog huvudet på spiken genom den här lilla notisen i senaste numret. Fick nog en liten aha-upplevelse här faktiskt.
Träning för mig har alltid gett mig minskat sötsug, men sedan jag började med landsvägscykling har mitt sötsug faktiskt ökat. Kroppen har verkligen skrikit efter snabba kolhydrater som återställare. Låter ju inte så bra, eller hur? De senaste dagarna har jag dock ägnat mig åt kortare mer explosiva cykelpass i skogen och sötsuget har återigen minskat.
Jag tycker mig se ett samband. Jag har ända sedan jag började träna ägnat mig åt korta träningspass på 30-60 minuter, och jag har kunnat hålla sötsuget i schack. Sedan jag köpte min landsvägshoj har passen på den ökat till 90-120 minuter, och det har gjort min kropp uttömd på energi. Cravings har kommit som ett brev på posten. Jag har aldrig haft såhär svårt att emotstå sötsaker som de senaste månaderna. Och jag har inte förstått varför. Träning som träning, eller? Mer träning = mindre sötsug. Nope! Inte i min värld.
Har ni reflekterat över det här? Hur funkar ni?