I lördags kom min styvsyster Caroline och hennes fästman Malcolm hit. De gifter sig i februari och jag ska ta deras porträtt. Så vi åt först lunch här och sen åkte vi och fotograferade lite bilder till deras bröllopsinbjudningar. Vädret var lite ostadigt med vindbyar och det var kallt! Men det ser varmt och mysigt ut på bilderna.

Ofta är de par som bokar mig som fotograf nervösa inför fotograferingen. De har tidigare erfarenheter av att inte bli bra på bild. Men jag upplever att nästan alla blir mer avslappnade och till och med tycker att det är kul att bli fotograferade tillsammans med sin partner :)

Efter fotograferingen åkte vi hem till oss igen och åt köpefika. Det var supergott! Jag hade innan lunchen och denna fika fastat i 63 timmar (2,5 dag), så att äta detta var ju fantastiskt gott!

Deras hund Are var med och gullade sig!

Efter en utflykt till Stendörrens Naturreservat åkte vi till vår favoritplats – Öna Kulturreservat. Kvällssolen var en av de allra varmaste jag sett och vi var helt ensamma där. Vi satte oss nere vid vattnet bakom några större stenbumlingar. Bullar och saft slank ner. Anledningen till att vi sökte hos hit den här kvällen var för att vi ville visa vår kärlek till varandra lite extra. I höst var det 18 år sedan vi träffades, och 9 maj 2020 förlovade vi oss.

Ju längre jag finns till, desto mer inser jag hur ovanligt det är med människor som Fredrik. Jag har några få i min närhet som jag uppskattar lika mycket som honom. Han som ser mig, som förstår mig utan att jag behöver säga nånting, som aldrig dömt mig eller sagt att jag borde göra si eller så. Jag har alltid fått vara mig själv. Han som med sin känslighet tar in och ger från hjärtat.

Har vankat av och an med det här inlägget för jag vet inte vad jag ska skriva. Det tar bara stopp. För hur skriver man att ens favoritdjur inte längre finns? Även om Trassel inte var min hund så hade hon en speciell plats hos mig. Mycket för att hon hade stor integritet. Hon var inte en hund som viftade på svansen åt vem som helst. När hon väl hade fattat tycke för en så kände man sig utvald. Hon ville vara nära, men inte för nära.

Jag tyckte om att ha Trassel hos mig. Vi åkte ofta iväg och gick på vackra platser tillsammans, och var det väder för det badade hon gärna i en sjö. Det var hennes favoritgrej i hela världen! Att simma.

I december fyllde hon 12 år och för ett par veckor sedan fick hon somna in. Det gjorde mig väldigt ledsen, samtidigt som jag visste att den här dagen skulle komma. Jag har inte så stor erfarenhet av att hantera död och den sorg som kommer med den. Min farmor dog när jag var 6 år gammal och hon är den enda nära släkting som har gått ifrån mig.

Döden känns främmande och overklig. Jag själv går omkring med en tanke om att jag är odödlig (jag har å andra sidan överlevt ganska många saker). I och med den känslan är jag inte rädd för att dö, men jag är nog mer rädd att andra ska dö. Med Trassels bortgång blev döden mer påtaglig, den finns. Ingen slipper undan den.

Trassel, du var den finaste hund jag kunde tänka mig! Du är saknad varje dag och jag hoppas vi en dag ses igen <3