To die for!
Jag och Fredrik 2009 när vi var på LCHF-konferens i Stockholm. Jag såg bland annat Andreas ”Kostdoktorn” Eenfeldt föreläsa för första gången.
Jag har tidigare skrivit att jag ska spara ut håret och känner mig ännu säkrare på det nu när jag ser den här bilden där jag hade liite längre hår än nu. Nu har ju jag kortklippt på ena sidan men mina planer är att låta det växa ut så jag får axellångt hår med en inramande lite taggig lugg. Ah, vad snyggt det låter! På tal om snygg, visst är han snygg Fredrik? :)
En stor kram till er som skrivit till mig under de senaste dagarna! Jag blir jätteglad men är lite för trött för att svara på alla kommentarer.
Och så en läsarfråga på det: Snorkkis undrade vilken min favoritträningsform och vad min favoritmat är.
Min favoritträningsform är inlines. Det är där jag som oftast får mina kickar. Det är fantastiskt att bara flyta fram över en len asfalt med solen i ansiktet och på armarna.
Min favoritmat är faktiskt kålpudding. Och det ska vara den kålpuddingen som min farfars tjej Inga-Lisa gör. Den är gudomlig! :)
Nu ska jag strax bli hämtad av Fredrik! Vi ska åka och storhandla tänkte jag. Jag minns inte när det hände sist. Vi småhandlar mer, för det mesta i butiken som ligger typ 50 m från huset. Köper det som är slut eller det vi vill ha till middag. Det blir mindre rester så, men nu ska jag planera och göra egna matlådor för resten av veckan. Det blir lax, kyckling, grönsaker, fetaost, spenat m.m.
Såg ni Sverkers stora strid om socker och fetma igår? Jag satt klistrad vid TV:n. Jag gillar verkligen Sverker. Plus var mycket bättre när han var programledare. Jag har länge varit intresserad av konsumentupplysning och nu för tiden är jag också väldigt intresserad av sockerberoende.
Gunilla Sahlin har sammanfattat innehållet ur programmet här.
Det jag reagerade mest på var när en kvinna, som är sockerberoende, talade om hur jobbigt det är för barnen och socker. Hur de kan bli stingsliga och stirriga av socker och när man tar ifrån dem sockret så blir de galna. Jag har inga barn själv och har ingen egen erfarenhet av det, men det ser man ofta i de stora matbutikskedjorna. Barnen får dricka festis i vagnen medan mamma och pappa handlar, eller tugga på majskrokar. De skriker och gråter både innan och efter.
Jag minns en video jag såg på YouTube (som jag tyvärr inte hittar nu) där ett barn sitter vid köksbordet och får majskrokar. När majskroken är uppäten blir barnet helt hysteriskt och skriker och försöker räcka sig efter majskrokarna. Så reagerar inget barn som inte får socker.
Claude Marcus, som bland annat haft en fetmaklinik för överviktiga barn, säger att det är fel. Barn blir inte stirriga av socker, det har inte visats i några studier. Jag blev helt paff! Ska man se på verkligheten eller ska man se på studier?
Vidare pratade man väldigt mycket om sockerskatt. Ett plus att det är just sockerskatt som lyfts fram och inte fettskatt. Jag tror tyvärr inte det har någon som helst betydelse om godiset blir dyrare. Vi köper ju godis på bensinstationer och det vet vi ju kostar mycket mer än i de vanliga matbutikerna. En heroinist är ett utmärkt exempel. Vad kostar inte en dos för dem? Folk blir inte mindre beroende för att deras drog blir dyrare.
Skatten skulle ge en signal om att socker är onyttigt, var det några i programmet som påstod. Som om inte personerna som lider av sockerberoende inte vet att det är osunt? Som om vi med känsligt belöningssystem inte förstår bättre. Problemet ligger i att många inte vet att de är sockerberoende utan tror att de har dålig karaktär eller till och med har genetiska fel som gör att de helt enkelt inte kan gå ner i vikt. Problemet ligger i att vården inte erkänner att sockerberoende finns.
Det är heller ingen idé att förbjuda matbutikerna att sälja socker, för så länge vi konsumerar så mycket godis vi gör så kommer det inte bli någon ändring.
Nä, det Sverige och resten av världen behöver är erkännandet att sockerberoende finns! Att en person som väger 200 kg inte ”bara är glada i mat” eller är ”lat”. Utan att det handlar om ett fysiskt begär som de inte kan reda ut själva. Det var det som den här kvinnan i TV-programmet försökte få fram, stor eloge till henne! Och stor eloge till Martin Ingvar, som är hjärnforskare och har skrivit böckerna Hjärnkoll på vikten och Hjärnkoll på maten, som verkligen försökte få fram att det är ett fysiskt begär och att kroppen och hjärnan alltid efterstävar ett säkerställande om att få i sig tillräckligt mycket kalorier. Det är därför svårt att följa devisen ”ät mindre och träna mer”.
Hela programmet finns att se på SVT Play!
Såg du programmet? Vad tyckte du?
Plötsligt mindes jag varför jag älskar att springa på vintern. Lugnet, snöflingorna, tystnaden, kylan. Allt känns så perfekt på något sätt. Ikväll tog jag mig inte fram till fots men det framkallade lik väl de där känslorna ♥
Det är inte kommentarena som gör en blogg stor utan besökarantalet. Men det är samtidigt ingen givande situation när besökarantalet ökar men kommentarerna sjunker. Jag har hellre en liten skara läsare som hör av sig än många hundra besökare som är tysta.
Jag förstår att en hög inläggsfrekvens bidrar till färre kommentarer. Ni kanske skulle höra av er oftare om jag bara skrev ett inlägg om dagen, eller ett varannan dag?
Jag förstår också att man ibland får se ur besökarnas perspektiv, så att man kanske skriver så att läsarna känner att de verkligen kan bidra med sina kommentarer, men jag tycker det är svårt. Jag vet inte hur min blogg uppfattas. Jag kan aldrig se min blogg ur en objektiv synvinkel. Och man måste inte heller alltid bidra med något jätteklokt i kommentarsfältet, det behöver man faktiskt aldrig göra! Det räcker med att skriva någonting i stil med att man har läst inlägget och kanske till och med att man uppskattar innehållet.
Jag försöker balansera bloggen så gott jag kan och jag vill att min blogg ska ha mycket liv och därför är det en bild till nästan alla inlägg. En blogg med bara text är ganska trist.
Så, jag tycker ni som sällan eller aldrig skriver får ta och sluta vara så slappa! Ni är faktiskt för jävla dåliga på att kommentera! Eller berätta om det är nåt särskilt jag ska skriva om! Mer dietsnack? Mindre dietsnack? Mer om beroende? Mindre om beroende? Mer om foto? Mer om relationer? Mer vardag? Mindre vardag?
Jag svarar gärna på frågor! Vad som helst förutom spydigheter :)