Det ser SÅ härligt ut! Och Linköpings Kajak hyr ut brädor i stan i Stångån på torsdagar hela sommaren. En timme för 150 pix. Yeah!
Tälta
Vet ni att jag köpte ett tält förra sommaren av pengar jag fick i födelsedagspresent och jag har inte ens packat upp det en endaste gång? Whaaaaat? Helt galet ju. Men i sommar känner jag på mig att det är dags.
Springa/gå LOK-milen
Jag tänkte på det ikväll när Fredrik och jag gick i skogen i Vidingsjö.. Hur härligt det var när vi sprang LOK-milen var för sig och möttes upp i ”mål”. LOK-milen är en varierande milslång slinga i Vidingsjöskogen full av rötter och stenar. Kanske det blir ett kärt återseende här snart?
Idag har jag fotat årets första bröllop! I Mem av alla ställen. Här möter Göta Kanal Östersjön och jag har sedan jag besökte Mem första gången, i och med att jag gjorde Café Östergötland 2015, velat fotografera bröllop här.
Caroline och Elis gifte på sin 10-årsdag med vigselplats vid havet. Så fint på alla sätt! <3
Är alltid så nervös inför första bröllopet för säsongen, tänker att jag ska ha glömt hur man gör och bara sabba alla bilder. Som tur är hade jag inget att oroa mig för. Caroline och Elis lugn smittade av sig redan från början och är brudparet chill blir jag det med.
I typ 30 grader och stekande sol fotade vi porträtten, hittade den skugga som fanns. När det var dags för vigseln försvann solen och den blå himlen byttes ut mot en grå och lätt dramatisk sådan. Det blir dock väldigt fint på bild så efter vigseln tog vi några fler bilder ute vid fyren vid vattnet. Det blev typ de bästa bilderna, så glad att brudparet gick med på att ta 10 minuter där tillsammans med mig.
Igår hämtad jag ut min nyservade räser och skulle ta första rundan på ett par år. Sist jag cyklade landsväg gick det inget bra alls, kände mig tjock och otymplig på den nätta cykeln. Så den har stått i förrådet i typ två år. Nu har jag gått ner 11 kg och känner mig mycket smidigare och ville testa på att cykla igen.
Åkte bort till Carro som bor i Vikingstad och vi rullade iväg på seneftermiddagen. Efter ca 4 km kommer vi fram till en större korsning. Vi är på huvudled och de angränsande bilisterna har stopp-plikt. Till vänster ser jag en vit bil köra fram till stopp-linjen, noterar att bilen stannar till, men sen börjar den köra. Allt går så snabbt och vad jag minns så bara frös jag till is. Minns inte om jag stannade av ren reflex eller om jag blev påkörd i farten. Men jag ser bara en stor bilfront komma mot mig och mejar ner mig i asfalten.
Jag ställer mig upp direkt (som tur är) och gråter och skriker.
”Vad fan är det som händer?! Hur fan kan du köra på mig?!”
minns jag att jag skrek. Blev så chockad, arg och rädd. Bilisten kom utrusande ur bilen direkt och hen var väldigt upprörd och chockad. Hen sa att hen inte kunde begripa hur hen inte sett mig. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera. Jag bara stod där med Carro, föraren och en löpare som hört smällen och vänt om och kollat hur det gått. Så fint av den personen att stanna kvar och prata lugnt med mig under tiden som Carros kille kom och hämtade oss.
Vad jag minns och kan se på hjälmen slog jag inte i huvudet. Jag har heller inte stukat eller klämt mig nånstans. Jag har skrapsår och blåmärken, men ingenting mer. En stor jävla tur hade jag. Under en millisekund innan jag reste mig upp efter jag blev påkörd hann jag tänka att föraren säkert skulle få panik och köra vidare. Men det gjorde hen inte som tur var.
Vi bytte personuppgifter med varandra och så kom Carros kille och hämtade mig med bilen. Min cykel hade klarat sig rätt bra, likaså min Garmin-klocka, min kamera jag hade i tröjfickan och min mobil. Framhjulet blev skevt på cykeln, sadeln fick sig en större repa och ramen några märken. Ska lämna in den för en check-up på fredag.
Det kanske låter konstigt men när jag insåg att jag inte var allvarligt skadad så blev jag nog mest ledsen över att cykelrundan blev förstörd. Fram tills olyckan så kändes cyklingen så bra! Vi hade ett fint tempo, jag var inte ett dugg andfådd, vädret var fint och jag hade Carro som sällskap <3 Hon var förresten hur proffsig som helst, hetsade inte upp sig utan behöll sitt lugn och plåstrade om min armbåge.
Föraren och jag har pratat i telefon idag och hen är fortfarande mycket ledsen och ångerfull. Jag upplever att det som hänt kanske upplevs värst för henom. Jag tänker inte så mycket mer på det och jag sa till hen att jag absolut inte var arg eller upprörd längre och jag hoppas det ska hjälpa henom att komma vidare.
Skillnad på MTB och landsväg + never trust no one
Det är så sjukt det där. I skogen har jag mig själv att skylla om jag kraschar och slår mig. Oftast handlar det då om min egen dålighet eller otur. Men att nån annan kommer och kör på dig med sin bil är en helt annan grej. Då är det ju någon annan som är dålig och det får du som cyklist sota för.
Jag kommer iallafall aldrig ta för givet att bilister ser mig trots stopp-plikt. Jag kommer cykla som om att jag tror att alla bilister kommer ha ihjäl mig i princip. Aldrig räkna med att nån har koll. För fortsätta cykla det kommer jag göra!
