Livet, Tankar

Själhälsa

Jag har tänkt att det här skulle vara en renodlad träningsblogg fri från privata tankar och grubblerier. Men det är inte sån jag är. Jag måste involvera känslor och vad som pågår i mitt liv även utanför träningen, annars sprängs jag!

Jag vet inte om någon av er läsare tvivlat på era känslor någon gång. Jag har iallafall gjort det om och om igen. När människor behandlat mig taskigt har jag inte sagt ifrån dels för att jag säkert trott på det de sagt eller att jag varit rädd för konsekvenserna eller att jag helt enkelt trott att jag feltolkat och överdrivit.

Under ungefär 10 års tid har jag tvivlat på mina känslor och trott att olika situationer som uppstått berott på mig. Att jag överdrivit eller inte varit tillräckligt trevlig eller duktig för att förtjäna att bli bra bemött. Jag har tagit emot elaka kommentarer i vänskapsrelationer och på arbetsplatser. Och inte en enda gång har jag sagt ifrån.

Idag har jag givande relationer vilket fått mig att förstå att jag är värdefull och att jag är bra. Det går ju bevisligen att bemöta mig med kärlek och respekt så varför ska jag acceptera att andra inte kan det? Jag duger som jag är.

Just nu värjer jag mig inte så mycket från elaka kommentarer utan relationer som varken är till eller från, eller från relationer som skadar mig på andra sätt än verbalt. Relationer som plockar energi från mig istället för att lägga till energi.

Jag har skrivit om det här förut och det kanske inte låter som att jag kommit någonstans med detta, men det vill jag nog påstå att jag har. Men det här är bara början. Att börja förstå och våga lita på sina egna känslor är a och o. Litar man inte på sina känslor vågar man inte stå upp för sig själv och man får destruktiva relationer. Är man en person som inte vågar stå upp för sig själv blir man lätt ett offer för andra människor som har ett starkt självhävdelsebehov. I sådana relationer är det bara en person som tar all plats. Det är en negativ spiral som är svår att bryta.

Det jag börjar förstå är att mina känslor är äkta. De är värda att ta på allvar. Hur JAG upplever något är sant för mig. Det kanske inte stämmer överens med hur du upplever något, men det är inte relevant, för mig. Jag är värd att ta på allvar och vill man ha mig i sitt liv ska man behandla mig med vänlighet och respekt.

Tidigare har jag funderat mycket på varför vissa relationer inte blivit som jag hade önskat. Jag har tänkt mycket på att jag borde försöka mer, att öppna mig mer och delta mer. Men nu inser jag att jag duger precis som jag är. Om jag inte kan vara mig själv i mina relationer så är det inte mig det är fel på. Det behöver inte heller nödvändigtvis betyda att det är fel på någon annan heller, men bara insikten att JAG inte behöver anstränga mig så förbannat är ett stort steg för min hälsa.