Den skamfyllda problematiken. Att erkänna. För dig själv. Det där svåra.
Ärlighet varar längst
Jag har så länge jag insett min problematik med socker varit väldigt öppen och ärlig med hur det ligger till. Jag vill också att mina läsare alltid kan lita på att de de läser och ser är sant. Företag har kontaktat mig för dolda samarbeten, det vill säga att jag ska skriva om deras produkter och webbshoppar. Men jag har tackat nej då jag aldrig skulle kunna tänka mig att föra mina läsare bakom ljuset. Sådana samarbeten är oftast väldigt uppenbara även om bloggaren själv inte framgår med att man är just sponsrad. Det känns fel för mig.
Nåja. Åter till det riktiga problemet.
Sockerberoende
Jag använder inte ord som sockerberoende, för jag upplever mig inte som just beroende. Jag kan ta rationella beslut och avstå helt från socker i perioder. Det kan inte någon som är beroende. Mina tankar upptas inte konstant att tankar på socker. Mitt problem ligger i hur jag kan äta nästan obegränsat med sötsaker när jag väl sätter igång. Jag äter tills jag blir alldeles däst, mår illa och allt börjar snurra. En timme senare somnar jag. Platt fall liksom. Slår aldrig fel.
Jag har inga problem med att erkänna det här. Jag tycker inte att det är skamfyllt. Jag vet att jag inte är ensam och genom att skriva om det kanske jag kan hjälpa andra?
Men kanske kan ni som inte har problem med socker ha svårt för att förstå vad jag skriver om? Ni kanske tänker att man måste få unna sig en bulle ibland? Jo det fungerar för vissa. För ni har inte det här belöningspåslaget i hjärnan när ni stoppar något sött i munnen. Ni kan begränsa ert sockerintag. Äta en bulle och låta det stanna där. För att ni inte har ett behov, ett begär.
Anledningen till att jag har så svårt att avstå från socker i perioder är antagligen på grund av vad jag skrev längre upp. Jag är inte beroende. Och om jag inte är beroende kanske jag inte behöver göra en så stor grej av det? Jag kan väl äta (vräka) i mig sötsaker ibland? Jag gör det ju inte varje dag. För jag är inte sugen på det varje dag. Jag har inget begär efter socker på daglig basis.
Jag vet inte hur stort det här problemet egentligen är.
Men jag tänker att jag kan sätta upp en lista med saker som socker gör med mig som jag inte gillar:
- Jag vill inte känna att jag är en slav under socker. Jag vill inte känna att jag måste ta till socker som uppåttjack när jag är stressad eller känner mig ledsen.
- Jag gillar inte känslan som uppstår när jag ätit 400 gram lösgodis och 200 gram mjölkchoklad. Illamåendet, den uppblåsta och gasiga magen, yrseln, tröttheten.
- Jag hatar den där plufsiga känslan som uppstår när jag ätit socker i två dagar. All vätska och fett som kroppen lägger på sig. Efter två dagars snaskande kan det lätt se ut som att jag gått upp fem kilo. Jag känner mig tung och flåsig. Jag har sämre energi.
- Jag får dålig hy. Finnar och utslag ploppar upp i ansiktet som aldrig finns där annars.
Det borde räcka för att avstå helt och hållet.
Det är skamfyllt att tala om sina problem. Så är det i Sverige. Facebook är ett lysande exempel. Hur många skriver egentligen på sina statusrader hur det egentligen ligger till? Man skriver att man köpt det där nya fina huset med perfekt läge. Men man talar aldrig om hur belånat huset är.
Liksom bloggfenomenet. Det är få hälsobloggare som väljer att skriva när det går dåligt. När man haft ett sockerförbud i en månad men inte lyckats hålla det. Bloggen ekar tom. Skammen.
Men det gör inget att ha problem med socker! Det är ingenting du kan rå för. Just du råkar ha en hjärna som går igång extra mycket på socker. Akoholism är en sjukdom. Det har vi accepterat. Men att sockerberoende är en sjukdom är långt ifrån accepterat. Vi tänker:
Hur kan något så ljuvligt vara så skadligt för vissa?
Det är svårt att förstå. Cupcakes är ju till exempel något av det vackraste som finns. Devils in disguise!
