Terräng DM: En kort historia

Jag har aldrig brutit ett lopp. Jag har kanske pausat och gått en bit, men aldrig har jag valt att kliva av. Förrän idag.

Vi kom till startområdet 10 min innan min start gick. Vi gick fel för att hämta nummerlapparna och fick springa fram och tillbaka. Starten gick och vi alla sprang iväg i ett väldigt högt tempo. Jag sneglade på klockan och såg 04:34 min/km. Det är alldeles för fort för mig.

Vi sprang på Stångebrofältet vid Cloetta center. Banan var utmärkt med vita små flaggor och ett varv var 2000 m. Gräset var tjockt och blött och det sög verkligen i benen. Jag kände ganska tidigt att det här inte skulle hålla. Efter 1,5 km stannade jag och klev av. Med gråten i halsen. Jag kände mig så besviken och ledsen. Jag gick bort till startområdet igen och Fredrik kom mot mig och gav mig en kram och uppmuntrande ord. Såhär i efterhand förstår jag att det var dumt av mig att rusa iväg i starten, jag skulle hållt mitt eget tempo.

Jag tittade på när de andra klasserna sprang istället och hejjade på Fredrik när han sprang sina 12 000 meter. När han kom i mål berättade han att det var det jobbigaste han sprungit. Hans puls var skyhög, 20-30 slag över vad som är normalt. Han funderade också på att bryta ett par gånger men bet ihop och sprang i mål. Jag är jätteimponerad över alla som sprang idag! Det var väldigt varmt med hög luftfuktighet och det är ingen lek att springa på gräs.