Om julen. I’m just saying.

Ni som hängt med ett tag vet kanske att jag hela förra julen avstod från allt socker.

Lussebullar, pepparkakor, knäck. You name it. Jag avstod. Och jag kan i efterhand säga att det kanske var ett tråkigt men bra beslut. Jag kan nämligen inte begränsa mitt sockerintag när jag väl börjar. För mig är det lättare att avstå helt än att försöka äta lagom mycket sötsaker.

Så när julfestligheterna hade lagt sig vägde jag precis lika mycket som innan, och jag mådde mycket mycket bättre än om jag hade frossat. Min mage går bananas av pepparkakor. Jag äter pepparkakor som chips. En burk kan ta slut i ett nafs.

För mig är julen ganska enkel att gå igenom med LCHF. Julbordet är ju fyllt av allt som är gott och bra för mig! Köttbullar, prinskorv, ägghalvor, skinka, brysselkål m.m. Det kan jag verkligen äta mig mätt av. Så det går ingen nöd på mig. Fett och protein tillsammans är så smakrikt och gott men säger inte till hjärnan att du måste ha mer. Det ger njutning och mättnad. Toppen alltså!

Jag kan alltså njuta utan att belöningscentrat säger till mig att jag måste ha mer. Hade jag gått hos Viktväktarna och räknat points eller nåt hade jag fått ”äta lite av varje”. Tro mig, det funkar inte för en sockermissbrukare. Och det finns nog ingen som lider av övervikt som inte har problem med att begränsa sitt sockerintag. Folk som är överviktiga har låga nivåer av serotonin. Och vad höjer serotoninnivåerna? Snabba kolhydrater. Det ger maximal njutning.

Att känna sötman från en mjuk härlig lussebulle, känna hur belöningssystemet kickar igång. Och sen bara få äta en. Självmisshandel! Eller får och får förresten. Det är väl ingen annan än du som bestämmer vad du ska äta, men jag säger att det är extremt svårt att begränsa sig om man har ett belöningssystem som är satt ur spel. När man har ett belöningssystem som reagerar så starkt på socker.

Det är som att bara leva på knäckebröd i en hel månad och sedan få tillfälle att äta en skiva mör härlig oxfilé. Vem i hela friden hade haft styrka nog att välja att återgå till knäckebrödet efter det? Samma sak med socker. Once you pop. You can’t stop.

Så att säga till en överviktig att det bara är att äta mindre och röra sig mer för att gå ner i vikt är som att spotta dem i ansiktet. De har ett matmissbruk! Ett missbruk som förmodligen är värre än alla missbruk. Mat måste man ju äta. Och förstår man inte hur helt vanlig mat kan underhålla det här sockerberoendet är det skitsvårt. Man förstår inte varför man har ett så starkt sug efter socker. I många fall kan det bero på spaghettin du äter till middag, eller juicen och brödet du äter till frukost. Alltså helt vanlig mat som de flesta äter.

Om alla hade lite större förståelse skulle vi leva i en bättre värld.

Skärmdumpar från Dr. Oz om kolhydratsberoende