Jag har kommit på konstruktionen (gammal Felix-reklam referens)!
Det är sockret som är boven. Högst sannolikt. Jag kan inte veta, men det är så jag tror. Jag har varit oerhört slapphänt den senaste tiden och ätit godis varenda dag. Och det har inte varit några små mängder heller. Är jag sugen så köper jag godis som för en normal människa med normal hjärna (med normalt fungerande signalsubstanser) är en hel veckoranson. Här om dagen gick jag in på ett konditori och köpte en kardemummakrans som var kanske 50 cm i diameter (skitstor alltså). Den åt jag upp samma kväll. Sen däckade jag. För det är så jag fungerar. Äter jag stora mängder socker så blir jag otroligt trött och däckar.
Nu tänker ni antingen: ”Shit vad modig hon är som vågar erkänna en sån sak” eller ”Hon har verkligen problem”.
Båda är OK. Jag har problem just nu.
Jag vet inte hur det här kommer sig. Kanske har den ökade träningsdosen med saken att göra? Jag tänker lätt att det inte gör något att jag äter socker, för att det ändå är extra energi inför spinningpasset eller att jag bränner bort det fort. Så det är det här som är problemet. Jag vet att många undrar ”Hur kan hon vara rund när hon tränar så mycket?”. Jo, för att jag äter socker. För att minsta lilla sockerkorn lägger på sig som fett på min kropp. Det förbränns inte. Jag kanske inte nödvändigtvis går upp i vikt, men jag går heller inte ner.
Sockret gör mig trött och hängig. Socker är inget raketbränsle! Vilket skämt. Energin kanske finns i musklerna, men om jag ska kunna använda den måste ju hjärnan vara pigg och alert. Jag måste avsockra mig för att hjärnan ska stabiliseras. Det känns som att jag bor i en dimma just nu. Inte OK.
Jag måste avstå från socker. För alltid? Jag vet inte. Ibland kan jag kontrollera det. Ibland inte. Men just nu behöver jag komma från sockret. Det kommer bli en utmaning då julen snart är här och jag vet en och annan som vill julbaka med mig..
