Jag fotade ett riktigt drömhus på landet idag. Bara en kvart hemifrån. Här fanns höns, hund och vackra omgivningar. Närhet till sjön Lilla Rängen. När jag fotar så här vackra hem känns det inte alls som att jag jobbar, det känns mer som ett privilegium att få se sånt här. Går ju inte på så många visningar längre om jag säger så ;)
Fotade i ungefär 2,5 timme och sen åkte jag hem och möttes av målaren som målar om några fönster här hemma och sätter upp skitsnygg glasfiberväv i övre hallen *ryser*
Okej okej, jag är HELT stoked på att vi ska ha med det här stället i nytryckningen av Vättern-boken hörrni!
Har varit så innerligt trött på rutin-fotojobben den här veckan (ville lipa igår men bet ihop) så jag behövde verkligen uppleva något nytt, ville bara säga det.
Min och Ivanas bok Vättern – möten, mat, människor som kom ut förra våren har sålt som smör och alla böcker är typ slutsålda. Och såklart vill förlaget trycka en ny omgång böcker, och då passar vi på att göra om lite. Två ställen ska vi plocka bort (bl a Broccoli Tree då det är nerhugget, så sorgligt!), och istället tillkommer några nya ställen!
Och Leva Café & Hemma utanför Hok är ett av de ställen som kommer få plats i boken. Jag var här i vintras (blogginlägg hääääär) och smällde av pga asfint, så jag tipsade förlaget om det här stället och fick grönt ljus :)
Så idag gick vi upp astidigt och körde söderut för att intervjua och fotografera tre nya stjärnor till boken. Några hintar har synts på min instagram, har ni missat det får ni vänta tills nya boken kommer. Det kommer blir SÅ bra! <3
Efter många timmar i bilen, samtal med ägare och gäster, klapprande på tangentbord och hundratals bilder tagna var vi såhär trötta men glada:
Jag hoppade rakt in i fotografering som yrke, det är typ så jag funkar med det mesta. Året var 2013 och jag skulle precis byta bana i livet, en ny karriär som fotograf. Hur svårt kunde det vara?!
Lustigt nog blir det svårare med åren. För ju mer erfarenhet jag får desto mer inser jag vad jag inte kan. Jag tvivlar mer på mig själv och ser mina brister. Förmodligen är det ingen annan som ser vad jag ser, men mina bilder är ju ett uttryck för mina känslor. Vad jag ser och är med om just där och då.
I början visste jag inte så mycket om posering. Men i min värld har det alltid varit lättare att posera två personer med varenda än en person. Något jag däremot förstod var ljus, och det där med posering har växt fram med tiden.
Om jag jämför slutprodukten då jämfört med nu tycker jag fortfarande att bilderna från 2013 är fina. De finns inte med i min portfolio längre, men det beror på att de inte representerar den fotostil jag idag har. Jag vill göra något annorlunda idag än för några år sedan. Få fram en mer konstnärlig framtoning i mina bilder. Jag har hittills varit i princip besatt av att bilder ska vara raka och knivskarpa (hallå bostadsfotograf!), men när jag vågar tänka utanför boxen så kan det hända verkligt fina saker.
Jag är inte riktigt där jag vill vara riktigt än.. Undrar hur jag känner om 5 år, om 10 år?
