Jag tog en morgonpromenad i skogen idag. Det var skönt. Jag pratade med min styvsyster i telefonen. Vi har haft ett komplicerat förhållande och det var inte förrän nyligen vi återupptog kontakten efter flera år av tystnad. Nu är den inte tyst längre och jag känner mig lite glad över det.
Jag börjar nysta i vad som gör att jag så ofta blir deppig och trött. Idag märkte jag stor skillnad i jobbenergi då jag fotograferade en lägenhet åt en mäklare och jag kände mig helt slut efteråt. I vanliga fall då jag har normala energiförråd så är en lägenhet inte särskilt utmanande. Har jag riktigt mycket energi så kan jag fotografera tre hus en dag utan att bli så här trött som jag blev idag.
Rubriken kommer från en bok jag har börjat läsa. Jag ställer så höga krav på mig själv och min omgivning att jag hela tiden blir besviken. Och så anstränger jag mig ännu mer och det blir ändå inte bra. Fast det blir ju bra, det blir good enough. Men inte perfekt. Eftersom jag är så jävla störd hittar jag minsta lilla fel i allt och då är allt dåligt.
Det är så energikrävande att vara på det här sättet. Men jag har inte riktigt förstått att det är perfektionism det handlar om. Det är ett ord som det slängs med till höger och vänster utan att någon reflekterar över att det faktiskt är så att folk mår dåligt. På riktigt.
En perfektionist för mig är någon med tvångstankar och som måste ha det perfekt runt omkring sig. Men jag är inte den som städar orimligt mycket (städar snarare orimligt lite) eller har mina papper sorterade fint i högar på skrivbordet. Det är säkert allas vår syn på en perfektionist. Eller en så kallad over-achiever. Där passar jag in.
Jag har haft fotograferingar som jag haft sådan sjuk ångest inför i flera veckor och fastän jag förberett mig så gott jag kunnat har jag ändå inte blivit nöjd med resultatet. Jag minns den här fotograferingen, för efter den fick jag utmattningssymptom som hette duga. Jag gick in i en mild form av depression och var konstant trött. Det kändes orimligt tungt att bara gå upp för en trappa. Ingenting hjälpte. Det hjälpte inte att sova mer, sova mindre, göra mindre, göra mer.. Tiden var det som fick mig tillbaka.
Nu låter det säkert som att det är mitt jobb som får mig att må dåligt och så är det inte. Men det är oftast jobbet som är den sista droppen som får bägaren att rinna över. Det är mycket som jag inte ännu kartlagt med hur min perfektionism yttrar sig men i grund och botten handlar det om orimliga krav på mig själv och andra.
Så jag taggar ner, jobbar mindre, läser mer.. Går in i mig själv mer. Föredrar att vara ensam. Jag vet inte om det är bra att vara själv, men just nu känns det som att allt bara tar energi och att jag måste vila.
Här kan man läsa mer:
DN.se: Strävan efter det perfekta lönar sig inte
Pyskologfabriken.se: Perfektionism och prokrastinering
