Började dagen med att åka bort till Ryds motionscentrum för att springa 5:an med mamma. Det var länge sedan jag sprang 5:an, senast måste ha varit i höstas nån gång. Vi pinnade på i gott mod och tempot kändes inte alls ansträngande. Kilometerna gick till och med snabbare och snabbare fram till 4. Där kommer alla backar och där var det väldigt geggigt. På sista backen ville jag bara lägga mig ner och dö, men jag bet ihop. Pain is temporary, glory is forever. Ett talesätt som har hjälpt mig a whole lot.
När jag kom hem låg Fredrik fortfarande och sov, men han fixade sig i ordning ganska snabbt så vi kunde ut och cykla. Väderleksrapporten hade förutspått att det skulle bli regn hela dagen, men det hade visst bara regnat i morse för nu har det inte regnat någonting sedan kl 9.
Vi cyklade först bort till Mera Lera-spåren i Vidingsjö. Mera Lera är en mtb-klubb i Linköping som kör antingen i Vidingsjö eller i Vallaskogen. Vi cyklade på en helt fantastiskt fin landsväg och såg kor. Väl framme så körde vi den blå banan – nybörjarbanan. Av någon anledning fann jag inte att det var kul. Det var liksom smalt och ganska platt tills det helt plötsligt kom världens rot som stack upp. Den kändes som att bestiga ett berg. Tokbromsade inför den och smällde i venusberget i knoppen på styret, AJ FAN! Började böla av chocken och smärtan. Mesigt jag vet. Det var dock inte konstigt att jag tvekade så mycket. Vi upptäckte att stötdämparna fram inte var på. På framgaffeln på ena sidan finns det ett vred där man kan ställa in hårdheten på stötdämparen. Den var inställd på typ noll stötdämpning. Så när jag körde över stenar och grejjer så var det lika hårt och stötigt som att köra med damcykeln. Smart där!
Vi körde några varv (nybörjarbanan var knappt 1 km lång) och sen gav vi oss på den gula linjen i hopp om att den inte skulle vara SÅ mycket svårare utan mer lång. Men den kändes helt omöjlig, fick stanna hela tiden. Så vi vände och cyklade hemåt. Vi tog en annan väg förbi Rosenkällasjön och in i Tinnerö eklandskap och stötte på Cissi Kleist som var ute och sprang. Det var dödsfint där, riktigt vacker natur och vi njöt och hälsade på får. Till slut kom vi ut vid bussgatan rakt över Hagaberg och vi fortsatte in till Vallaskogen där vi körde lite som vi kände för. Upplevde direkt en stor skillnad. Det här var ju mycket roligare! Kanske för att jag känner igen mig eller för att naturen skiljer sig, men mtb-glädjen som som ett brev på posten. Mycket mycket rolig åkning där jag vågade ta för mig mer än i Vidingsjö.
Den här rundan slutade på 1 timme och 40 min aktiv åkning. Jag har nog aldrig suttit på en cykelsadel så länge någonsin förut. Man skulle ju kunna tro att jag tycker det här är kul.
Dagens runda:
