Musik

Kom ihåg döden

Ungefär så översätts titeln på Depeche Modes nya skiva som släpptes nu i mars. Depeche har alltid varit väldigt konsekventa med att släppa skivor vart fjärde år, men mellan detta och förra albumet har det tagit 6 år. Det kom en pandemi ivägen..

Memento Mori är första skivan på många år som jag verkligen kan njuta av och uppskatta av Depeche Mode. Initialt tyckte jag att det här var den bästa skivan sedan Ultra som kom 1997. Men jag vet att det är alldeles för tidigt i lyssnandet för att kunna ranka skivan på riktigt.

I juni 2022 avled Depeche Modes medlem Andrew Fletcher plötsligt och kvar fanns Dave Gahan (sång/text) och Martin Gore (text/gitarr/synth). Såklart de ställde sig frågan om de skulle fortsätta med Depeche.. Fletcher har dessutom agerat medlare mellan Gahan och Gore som inte alltid dragit jämnt. Nu har de fått rannsaka sig själva och lära sig att kommunicera och bli ”vänner”, hur konstigt det än låter efter 40 år..

Ghosts again är albumets första singel, men jag tycker nog inte att någon låt direkt sticker ut som en självklar hit. Det är en samling genomgående bra låtar där det hårda ruffiga soundet, som man anammat på de senaste plattorna, har tagit ett rejält kliv bakåt. På Memento Mori är Depeche återigen ett elektroniskt band som använder trummor, och inte tvärtom.

Mitt och pappas största gemensamma intresse är musik. Jag är uppväxt med en pappa som aldrig haft det tyst hemma. Stereon har alltid stått på. Även när man skulle se på TV.

Musik som Van Morrisson, John Prine, Neil Young, T-rex och Roxy Music spelades mest hela tiden. Idag tillhör de här mina favoriter, har äntligen i vuxen ålder fattat vad det handlar om. John Prines fantastiska texter och Roxy Musics fantastiskt energifyllda och knäppa musik! Jag älskar det!

Eftersom pappa då är en sån HiFi-nörd så får jag ofta ”ärva” grejer när han köper nytt. Den här förstärkaren från norska Hegel tyckte min pappa att jag behövde och efter att ha provkört den hemma så håller jag med. Förutom grymt ljud så har den också Airplay vilket förenklar streaming från t ex Spotify. Vi hade en lite halvkass lösning på det förut, men Airplay är fantastiskt smidigt! Oavsett vilken kanal jag har på förstärkaren så slår den över till Airplay automatiskt när jag spelar musik till den via mobil eller dator.

John Prine gick, sorgligt nog, bort för bara ett par veckor sedan i corona. Han lämnar efter sig en hel musikvärld som kommer sakna honom. Pappa och jag gick på en av hans sista konserter i Gävle konserthus bara för ett par månader sedan. Det känns overkligt och det gör mig ledsen att inte kunna få se honom live igen.. <3

Igår var en efterlängtad dag. Pappas största intresse är musik. När han var yngre åkte han gärna på konserter och har bland annat sett Led Zeppelin, Neil Young och John Fogerty live.

När jag var liten spelade pappa John Prine för mig och pratade om hans texter med mig, förklarade metaforer i Prines låtar och vissa texter har fastnat hos mig sedan dess.

För ett par år sedan började jag själv lyssna på hans musik, och idag är han min stora favorit. Pappa har aldrig sett John Prine live, och när jag såg att han skulle komma till Europa och till Sverige(!) så bokade jag biljetter illa kvickt.

Igår körde vi 35 mil norrut, till Gävle. Det tog sin lilla tid, och mest nöjd är jag över att i tid ha sett köbildning, i rätt tid, på motorvägen pga olycka så jag kunde svänga av och ta en omväg. Annars hade vi kunnat missa konserten.

Klockan 19:30 gick förartisten Ian Noe upp på scenen och spelade några låtar. Kl 20:40 var det dags för Prine och hans band att äntra scenen. Han inledde med låten Everything is cool.

Bäst under kvällen var Angel from Montgomery (vilket var den första låten jag fastande för med Prine) och Lake Marie. Kunde inte hålla tårarna tillbaka och det var omöjligt att sitta still. Pappa blev lika rörd även om han inte säger så mycket, jag såg tårar på hans kinder. Det var så vackert att tillsammans mötas i den här musikupplevelsen. Tack för musiken pappa! <3