Styrketräning

Sitter och skriver efter att ha visat vår lägenhet för en intressent. Fredrik är iväg på långpass med Göteborgsvarvet-gänget.

Jag själv har haft ett par veckors uppehåll från träningen efter att ha varit förkyld och faktiskt inte så jävla pepp på livet.

Den här veckan har jag varit på gymmet tre gånger och senast i fredags var jag på F&S Kanonhuset med Fredrik.  Då körde jag överkropp med fokus på rygg och axlar; hantelpress för axlar, bänkpress, militärpress, stångrodd och sittande rodd i maskin.

I onsdags fokuserade jag på knäböj och marklyft. Böj hade jag då inte kört på en månad men till min förvåning hade jag inte tappat någon styrka. Körde fyra tunga arbetsset (5 reps) och avslutade  med en tyngre repetition.

Jag gillar det upplägget. Att köra några set i böjen som är tillräckligt tunga för att det ska kännas, men tillräckligt ”lätta” för att samtliga repetitioner ser likadana ut teknikmässigt. Och så avslutar man med en enda riktigt tung repetition. Ibland gör jag så även i bänken och i marken.

Träningen känns kul och okomplicerad. Det är ungefär allt som är okomplicerat i min tillvaro. Så känns det iallafall. Jag försöker reda ut så mycket varför saker är på ett visst sätt så jag snart slår knut på mig själv. Träningen är min räddning. Jag vet precis vad jag ska göra. Det är nog därför jag gillar basövningar. Enkelt och effektivt. Jag har tränat styrkelyftsbaserad träning i fyra månader nu.

Jag gör inte exakt som Starting Strength-programmet säger för jag har nått en bra nivå nu där det både är tungt och alla reps ser likadana ut. Jag kan köra tyngre, men jag vill inte måtta på tekniken. Så jag känner efter och går inte efter schemat eller vad jag ”borde” lyfta. Att bli stark tar tid.

Igår var jag på gymet efter att egentligen ha sovit lite för lite och fotograferat två lägenheter och ett bautahus. Jag var väldigt trött när jag kom hem, men efter nån timmes bildredigering kände jag ändå att det var dags för oss att åka till gymet. Jag var inte alls motiverad, men jag tänkte att kroppen får ju en träningseffekt oavsett vad min hjärna tycker så what the hell liksom.

Började med knäböj. Värmer alltid upp med en tom stång och sen jobbar jag upp 1-2 set till den vikt jag tänkt träna på. Igår tyckte jag att bara 40 kg kändes tungt. Rep:ade på 45 kg men det kändes inget bra. Hade inget tryck och inget fokus.

För att hotta upp passet lite gick jag in för PB på 1RM. När hjärnan inte är med på att rep:a så brukar det gå vägen att köra ettor. Så jag lassade på 65 kg och det gick vägen! PB med 3 kg. Väntade några minuter, satte på 2 kg till på stången. Tog ett djupt andetag, spände kroppen och gick ner i böj. Men upp kom jag inte. Släppte stången.

Känns ändå gött att veta att 65 kg förmodligen är min absoluta toppvikt just nu. Fredrik tror att jag hade kunnat ta 67 kg om jag hade gått på den vikten först. Men jag vet inte.. Kanske.

Militärpress tycker jag är ganska kul, men igår var jag så fasligt svag att det inte var roligt nånstans. Fick sänka med 3 kg. Kuk.

Efter det stångrodd och rölighetsträning för bröst och bröstrygg. Rullade på foamrollern och tänjde mig.

Jag har grinat över prestationer förut, men då har det mest varit av lycka för att det varit över. Som efter målgången på Göteborgsvarvet (aka Dödsvarvet) 2011. Jag hade kämpat mig i mål och jag grät av lättnad.

Jag slog mitt tre år gamla PB i knäböj med 2 kg. Efter två tunga arbetsset höjde jag för att persa. Fredrik peppade, passade och stången bara flög upp! Jag fattar inte vad som hände. Det var som att stången var viktlös och jag gjorde mitt livs böj där och då.

Och som grädde på moset läste jag en bra artikel om Paola, som har tagit guld i SM i styrkelyft, i senaste Friskispressen: