Browsing Category

Tankar

Kost, Tankar

Nyttig mat

Yes! Är igång med hälsokost igen, dvs mat som är bra för kroppen. Har varit rejält dålig på att ta hand om den den senaste tiden med uppblåsthet och tandvärk som följd.

Det har varit så lätt för mig att ta till sockret när jag kommit hem från en lång arbetsdag. När jag är trött, har mycket att göra och tänka på.. Men, idag utsattes jag för ett riktigt kraftprov. Jag har fotat hus och åkt bil mellan husen i 11 timmar. Jag hann hem i 10 min för att slänga i mig en lunch så jag har inte kunnat ta en enda rast på hela dagen. Gissa om jag är trött nu? Jag vill få bort vanan att ta till socker som lugnande medel.

En vanlig uppfattning är att man kan äta vad man vill bara för att man tränar mycket, eller att man automatiskt är smal för att man tränar mycket. Fel! Kosten är viktigast, sen kommer träningen.

iso

Tankar, Träning

Stoppa svullandet!

runners

Runner’s slog huvudet på spiken genom den här lilla notisen i senaste numret. Fick nog en liten aha-upplevelse här faktiskt.

Träning för mig har alltid gett mig minskat sötsug, men sedan jag började med landsvägscykling har mitt sötsug faktiskt ökat. Kroppen har verkligen skrikit efter snabba kolhydrater som återställare. Låter ju inte så bra, eller hur? De senaste dagarna har jag dock ägnat mig åt kortare mer explosiva cykelpass i skogen och sötsuget har återigen minskat.

Jag tycker mig se ett samband. Jag har ända sedan jag började träna ägnat mig åt korta träningspass på 30-60 minuter, och jag har kunnat hålla sötsuget i schack. Sedan jag köpte min landsvägshoj har passen på den ökat till 90-120 minuter, och det har gjort min kropp uttömd på energi. Cravings har kommit som ett brev på posten. Jag har aldrig haft såhär svårt att emotstå sötsaker som de senaste månaderna. Och jag har inte förstått varför. Träning som träning, eller? Mer träning = mindre sötsug. Nope! Inte i min värld.

Har ni reflekterat över det här? Hur funkar ni?

Tankar

Att flytta gränser

Jag tittade på filmen Bicycle Dreams här om dagen. Det är en dokumentär som följde loppet Race Across America (RAAM) under 2011. Loppet arrangeras årligen. Cyklisterna cyklar rakt igenom USA. Till skillnad från reguljära landsvägslopp körs RAAM i ett sträck. Det är ett lopp mot klockan, från starten på västkusten till målet på östkusten. 4,800 km. Tidsbegränsningen? 12 dagar.

bicycledreams

Varför gör de det här? Jag kan inte svara för alla som deltar men i de intervjuer med de cyklister som deltog i filmen sade så gott som alla att de vill veta vad de är kapabla till. Hur långt kan jag pusha mig?

När jag körde Tjejvättern för drygt en vecka sedan hade cyklat 55 km som längst, och nu skulle jag cykla nästan det dubbla –  på egen hand. Tjejvättern kanske är en baggis för somliga och kanske årets största utmaning för andra. För mig var det en riktig utmaning. Varför gjorde jag det? För att jag ville veta att jag kan. Jag är min enda begränsning. Jag vill utmana mig själv och jag vill veta vad jag klarar av. Gör man ingenting,  så kommer man aldrig få veta hur stark man är.

Att pusha sig själv handlar om att flytta gränser. All fysisk ansträngning är relativ. Jag vill flytta gränsen för vad jag tycker är jobbigt, långt och allt det där.

Allt är lättare än det svåraste du gjort.

Om ni vill spinna vidare på ämnet med fler bra tankar rekommenderar jag Saras podcast: Träningsglädje talks. Leta upp podden som heter Du är din enda begränsning.

Livet, Tankar

Skulden

Jag är snart 28 år. Dags att skaffa barn nu kanske? hör jag folk säga. Jag har knappt haft en tanke på att skaffa barn. Jag tycker om mina vänners barn och kan bli sugen på att en egen knodd när jag umgås med dem, men sen går det över.

Jag har tänkt att barn vore bra för egot, att man kan fokusera på någon annan istället för sig själv. Men om jag behöver fokusera på mig själv ett tag till då? Om jag inte har hittat mitt sätt att leva och ta hand om mig själv, hur ska jag då kunna visa det för mitt barn? Hur ska jag kunna bli en bra förälder om jag har en massa bagage som jag inte bearbetat?

Jag vet nog vad som är bäst för mig, men jag vacklar och trevar. Jag har ett öppet sår som aldrig får läka och jag bär på skuld, på dåligt samvete. Och det dåliga samvetet tär. Jag vet inte vad jag ska göra för att få det att försvinna.

Tankar, Träning

TV3 Dokumentär om ”elit”tränande motionärer

Tittade på TV3 Dokumentär igår som handlade om ”motionärer som tränar mer än eliten”.

Ni kan se programmet på TV3 Play.

Tre tjejer var med; en gymtjej, en multisport-brud och så marathon-Mia som springer långt.

Vad jag uppfattade var det dock ingen av de här tjejerna som var med som tränade på elitnivå även om åtminstone en av dem haft en sjuklig relation till träning. Ta en elitlöpare till exempel, han/hon springer säkert 15-25 mil i veckan och tränar mot att ständigt persa, marathon-Mia springer i snitt 7.

För någon som inte tränar verkar 7 mil i veckan säkert sjukt, men för en inbiten löpare som sprungit i flera år är det inget märkvärdigt. Dessutom tyckte jag att Mia hade en sund inställning till sin träning, hon kändes avslappnad och beskrev sin träning som något väldigt positivt.

Programledaren fick följa med en av tjejerna på ett pass Nordic Military Training och det var ett himla gnäll på henne. TV3 vinklade den träningen till något negativt istället för positivt. De hade ju kunnat visa att det var en allsidig träningsform med stor gruppgemenskap, istället var det en träning för ”dårar” ungefär. Att ha med en otränad programledare som ska testa på en tuff träningsform kommer ju inte att skutta av glädje precis, så det blir ganska missvisande.

Dock kan jag kanske tycka att det är tråkigt att multisport-brudens värsta mardröm vore om hon inte kunde träna mer. När någonting blir så viktigt känns det inte balanserat.

Enligt mig var det en dokumentär som skildrade tre personers olika relationer till träning. En dokumentär som egentligen kanske inte sade så mycket mer än att det finns folk som tränar mycket och folk som tränar lite, och det är oftast de som inte tränar alls som tycker att de som tränar mycket är extrema. Experterna menade att det är bra att vara vältränad men att träna för mycket är skadligt. Vad som är ”för mycket” är dock upp till var och en att avgöra.

Såg du dokumentären? Vad tyckte du?

Tv3 Play

Livet, Tankar

Läser just nu: Snällfällan

Läser just nu boken Snällfällan: att bryta med känslomässigt ätande skriven av Lisbeth Stahre och Veronika Ryd. Jag har tidigare skrivit om boken här.

Jag har läst ungefär 5 kapitel och just den här sidan grep tag i mig. Får mig att tänka på hur kroppskontroll ofta används som ett vapen utåt. Jag har väl själv tänkt på det viset när livet varit kaotiskt. ”Jag är iallafall smal” har liksom varit en tröst. Tragiskt jag vet…

snällfällan

Boken är full av saker som jag känner igen och jag har redan nu fått en del aha-upplevelser om varför jag beter mig som jag gör, men också om andras beteenden. Jag har varit inne i en lång period av både känslo- och vaneätande. Jag äter (socker) när jag känner att jag inte har kontroll på en situation, när jag är orolig eller när jag har människor omkring mig som jag inte vet hur jag ska hantera.

Jag kämpar hela tiden för att få ihop tillvaron rent känslomässigt. Träning hjälper mig otroligt mycket att slappna av och jag blir en gladare människa av att träna, men jag vet också när jag behöver vila och jag har fortfarande utrymme för andra glädjeämnen i livet som att träffa vänner eller åka iväg och fotografera. Det är samspelet mellan alla de här sakerna som ger mig livskvalité, inte enbart ett.

Att jag har gått upp i vikt är förmodligen ingen nyhet, men det har på sätt och vis hjälpt mig. Det har fått mig att förändra saker i mitt liv som har med mitt inre välmående att göra. Jag har inte kunnat gömma mig bakom en ”perfekt” kropp. Jag har slutat på ett jobb där jag vantrivdes, jag har tagit avstånd från personer som tar mer än ger… Det har fått mig att må bättre och jag inser att mitt värde inte ligger i hur min kropp ser ut.