I normala fall längtar jag nästan alltid till nästa träningspass och jag har kul under tiden jag tränar (eller åtminstone efteråt hehe). I 8 fall av 10 är det så.
Sedan ett par månader tillbaka är det tvärtom. I 2 fall (om ens det) av 10 är träningen kul. Jag längtar inte efter träningen, jag ser inte fram emot att få ta ut cykeln i skogen och jag får ingen såndär ”skön” känsla efter ett träningspass som jag typ alltid får annars. Det här gör mig ledsen. För nu när jag äntligen är läkt och får belasta ryggen 100% så vill jag inte.
Väl på träningen så kan jag inte ge mitt allt, mitt 100%. Jag kan ge kanske 80%, men jag märker att jag inte liksom köttar som jag brukar göra. Det finns inget go i kroppen, det är som att hjärnan inte förmedlar till kroppen att den ska ta i. Jag gör mitt bästa efter de här omständigheterna såklart och är nöjd med det ibland, men jag önskar att det här lilla extra hade funnits inom mig.
Under hela hösten har det känts som att jag befunnit mig i en dimma. Saker som gör mig glad gör mig inte lika glad just nu. Passionen för det mesta är borta. Så jag är ledsen om blogginläggen inte duggar tätt just nu, för när träningen inte känns sådär kul som det brukar är det svårt att blogga om det.
