Tankar

Läser just nu boken Snällfällan: att bryta med känslomässigt ätande skriven av Lisbeth Stahre och Veronika Ryd. Jag har tidigare skrivit om boken här.

Jag har läst ungefär 5 kapitel och just den här sidan grep tag i mig. Får mig att tänka på hur kroppskontroll ofta används som ett vapen utåt. Jag har väl själv tänkt på det viset när livet varit kaotiskt. ”Jag är iallafall smal” har liksom varit en tröst. Tragiskt jag vet…

Boken är full av saker som jag känner igen och jag har redan nu fått en del aha-upplevelser om varför jag beter mig som jag gör, men också om andras beteenden. Jag har varit inne i en lång period av både känslo- och vaneätande. Jag äter (socker) när jag känner att jag inte har kontroll på en situation, när jag är orolig eller när jag har människor omkring mig som jag inte vet hur jag ska hantera.

Jag kämpar hela tiden för att få ihop tillvaron rent känslomässigt. Träning hjälper mig otroligt mycket att slappna av och jag blir en gladare människa av att träna, men jag vet också när jag behöver vila och jag har fortfarande utrymme för andra glädjeämnen i livet som att träffa vänner eller åka iväg och fotografera. Det är samspelet mellan alla de här sakerna som ger mig livskvalité, inte enbart ett.

Att jag har gått upp i vikt är förmodligen ingen nyhet, men det har på sätt och vis hjälpt mig. Det har fått mig att förändra saker i mitt liv som har med mitt inre välmående att göra. Jag har inte kunnat gömma mig bakom en ”perfekt” kropp. Jag har slutat på ett jobb där jag vantrivdes, jag har tagit avstånd från personer som tar mer än ger… Det har fått mig att må bättre och jag inser att mitt värde inte ligger i hur min kropp ser ut.

Jag imponeras av alla starka löpare och cyklister som gör fina tider på lopp eller orka hålla 30 km/h på cykeln i typ 5 mil. Men jag imponeras mer av de som inte har en platt mage eller superslimmade lår, men som ändå är starka, ger sig på utmaningar och ger järnet på träningarna. Som Pernilla jag träffade på torsdagsträningen med Hymer. Fan vad hon var grym i backarna! Där låg jag i lä.

Jag funderar lite på det här med hälsohets och kroppsideal. Självklart skulle jag vilja känna mig lättare och smidigare och självklart skulle jag vilja ha en alldeles platt mage som inte hänger över byxlinningen när jag cyklar. Men det ska inte vara det som avgör om jag ska leva mitt liv fullt ut eller inte. För det finns inget egenvärde i att vara smal. Har du issues med hur du ser ut nu kommer du antagligen ha det även om du går ner 10 kg också. Så ut och njut! Man lever bara en gång.

Livet bryr sig inte om hur du ser ut.. bara att du deltar.

Jag har tänkt att det här skulle vara en renodlad träningsblogg fri från privata tankar och grubblerier. Men det är inte sån jag är. Jag måste involvera känslor och vad som pågår i mitt liv även utanför träningen, annars sprängs jag!

Jag vet inte om någon av er läsare tvivlat på era känslor någon gång. Jag har iallafall gjort det om och om igen. När människor behandlat mig taskigt har jag inte sagt ifrån dels för att jag säkert trott på det de sagt eller att jag varit rädd för konsekvenserna eller att jag helt enkelt trott att jag feltolkat och överdrivit.

Under ungefär 10 års tid har jag tvivlat på mina känslor och trott att olika situationer som uppstått berott på mig. Att jag överdrivit eller inte varit tillräckligt trevlig eller duktig för att förtjäna att bli bra bemött. Jag har tagit emot elaka kommentarer i vänskapsrelationer och på arbetsplatser. Och inte en enda gång har jag sagt ifrån.

Idag har jag givande relationer vilket fått mig att förstå att jag är värdefull och att jag är bra. Det går ju bevisligen att bemöta mig med kärlek och respekt så varför ska jag acceptera att andra inte kan det? Jag duger som jag är.

Just nu värjer jag mig inte så mycket från elaka kommentarer utan relationer som varken är till eller från, eller från relationer som skadar mig på andra sätt än verbalt. Relationer som plockar energi från mig istället för att lägga till energi.

Jag har skrivit om det här förut och det kanske inte låter som att jag kommit någonstans med detta, men det vill jag nog påstå att jag har. Men det här är bara början. Att börja förstå och våga lita på sina egna känslor är a och o. Litar man inte på sina känslor vågar man inte stå upp för sig själv och man får destruktiva relationer. Är man en person som inte vågar stå upp för sig själv blir man lätt ett offer för andra människor som har ett starkt självhävdelsebehov. I sådana relationer är det bara en person som tar all plats. Det är en negativ spiral som är svår att bryta.

Det jag börjar förstå är att mina känslor är äkta. De är värda att ta på allvar. Hur JAG upplever något är sant för mig. Det kanske inte stämmer överens med hur du upplever något, men det är inte relevant, för mig. Jag är värd att ta på allvar och vill man ha mig i sitt liv ska man behandla mig med vänlighet och respekt.

Tidigare har jag funderat mycket på varför vissa relationer inte blivit som jag hade önskat. Jag har tänkt mycket på att jag borde försöka mer, att öppna mig mer och delta mer. Men nu inser jag att jag duger precis som jag är. Om jag inte kan vara mig själv i mina relationer så är det inte mig det är fel på. Det behöver inte heller nödvändigtvis betyda att det är fel på någon annan heller, men bara insikten att JAG inte behöver anstränga mig så förbannat är ett stort steg för min hälsa.

En somrig bild som gör mig glad från Frida & Roberts bröllop 2011.

Foto: Mirelle Hallén