Browsing Category
Tankar
Det här tycker jag är ganska viktigt. Nästan olika viktigt som att vara ärlig med sitt bloggande. Att inte bli sponsrad av en massa företag och sedan inte låtsas som någonting.
Jag har minst två bloggar i min privata blogglista som förlorat sin trovärdighet hos mig genom att konstant skriva om olika plagg eller webbshoppar på ett sätt som gör att jag starkt misstänker att personerna får pengar för det. Om man tjänar pengar på sin blogg kan man väl bara vara ärlig och säga det? Och råkar det vara så att man bara tycker om att tipsa om olika skor varje dag utan att få pengar för det kan man väl också skriva det? Jag som läsare tycker inte om att undra.. För helt säker kan man inte vara.
Hittar jag ett recept någonstans och lägger upp det på bloggen låtsas jag inte att det är mitt, blir jag inspirerad av någon maträtt eller träningsupplägg talar jag gärna om det i bloggen. Jag ser ganska ofta hur olika bloggare kopierar varandras inlägg, i vissa fall ger man cred i andra inte. Men att göra det hör liksom till god sed tycker jag.
Jag blev väldigt glad när Åse länkade till min blogg efter att ha testat att göra saffransglass a la LCHF :)
Hur gör ni? Är ni bra på att ge cred?
Den skamfyllda problematiken. Att erkänna. För dig själv. Det där svåra.
Ärlighet varar längst
Jag har så länge jag insett min problematik med socker varit väldigt öppen och ärlig med hur det ligger till. Jag vill också att mina läsare alltid kan lita på att de de läser och ser är sant. Företag har kontaktat mig för dolda samarbeten, det vill säga att jag ska skriva om deras produkter och webbshoppar. Men jag har tackat nej då jag aldrig skulle kunna tänka mig att föra mina läsare bakom ljuset. Sådana samarbeten är oftast väldigt uppenbara även om bloggaren själv inte framgår med att man är just sponsrad. Det känns fel för mig.
Nåja. Åter till det riktiga problemet.
Sockerberoende
Jag använder inte ord som sockerberoende, för jag upplever mig inte som just beroende. Jag kan ta rationella beslut och avstå helt från socker i perioder. Det kan inte någon som är beroende. Mina tankar upptas inte konstant att tankar på socker. Mitt problem ligger i hur jag kan äta nästan obegränsat med sötsaker när jag väl sätter igång. Jag äter tills jag blir alldeles däst, mår illa och allt börjar snurra. En timme senare somnar jag. Platt fall liksom. Slår aldrig fel.
Jag har inga problem med att erkänna det här. Jag tycker inte att det är skamfyllt. Jag vet att jag inte är ensam och genom att skriva om det kanske jag kan hjälpa andra?
Men kanske kan ni som inte har problem med socker ha svårt för att förstå vad jag skriver om? Ni kanske tänker att man måste få unna sig en bulle ibland? Jo det fungerar för vissa. För ni har inte det här belöningspåslaget i hjärnan när ni stoppar något sött i munnen. Ni kan begränsa ert sockerintag. Äta en bulle och låta det stanna där. För att ni inte har ett behov, ett begär.
Anledningen till att jag har så svårt att avstå från socker i perioder är antagligen på grund av vad jag skrev längre upp. Jag är inte beroende. Och om jag inte är beroende kanske jag inte behöver göra en så stor grej av det? Jag kan väl äta (vräka) i mig sötsaker ibland? Jag gör det ju inte varje dag. För jag är inte sugen på det varje dag. Jag har inget begär efter socker på daglig basis.
Jag vet inte hur stort det här problemet egentligen är.
Men jag tänker att jag kan sätta upp en lista med saker som socker gör med mig som jag inte gillar:
- Jag vill inte känna att jag är en slav under socker. Jag vill inte känna att jag måste ta till socker som uppåttjack när jag är stressad eller känner mig ledsen.
- Jag gillar inte känslan som uppstår när jag ätit 400 gram lösgodis och 200 gram mjölkchoklad. Illamåendet, den uppblåsta och gasiga magen, yrseln, tröttheten.
- Jag hatar den där plufsiga känslan som uppstår när jag ätit socker i två dagar. All vätska och fett som kroppen lägger på sig. Efter två dagars snaskande kan det lätt se ut som att jag gått upp fem kilo. Jag känner mig tung och flåsig. Jag har sämre energi.
- Jag får dålig hy. Finnar och utslag ploppar upp i ansiktet som aldrig finns där annars.
Det borde räcka för att avstå helt och hållet.
Det är skamfyllt att tala om sina problem. Så är det i Sverige. Facebook är ett lysande exempel. Hur många skriver egentligen på sina statusrader hur det egentligen ligger till? Man skriver att man köpt det där nya fina huset med perfekt läge. Men man talar aldrig om hur belånat huset är.
Liksom bloggfenomenet. Det är få hälsobloggare som väljer att skriva när det går dåligt. När man haft ett sockerförbud i en månad men inte lyckats hålla det. Bloggen ekar tom. Skammen.
Men det gör inget att ha problem med socker! Det är ingenting du kan rå för. Just du råkar ha en hjärna som går igång extra mycket på socker. Akoholism är en sjukdom. Det har vi accepterat. Men att sockerberoende är en sjukdom är långt ifrån accepterat. Vi tänker:
Hur kan något så ljuvligt vara så skadligt för vissa?
Det är svårt att förstå. Cupcakes är ju till exempel något av det vackraste som finns. Devils in disguise!
Ni som hängt med ett tag vet kanske att jag hela förra julen avstod från allt socker.
Lussebullar, pepparkakor, knäck. You name it. Jag avstod. Och jag kan i efterhand säga att det kanske var ett tråkigt men bra beslut. Jag kan nämligen inte begränsa mitt sockerintag när jag väl börjar. För mig är det lättare att avstå helt än att försöka äta lagom mycket sötsaker.
Så när julfestligheterna hade lagt sig vägde jag precis lika mycket som innan, och jag mådde mycket mycket bättre än om jag hade frossat. Min mage går bananas av pepparkakor. Jag äter pepparkakor som chips. En burk kan ta slut i ett nafs.
För mig är julen ganska enkel att gå igenom med LCHF. Julbordet är ju fyllt av allt som är gott och bra för mig! Köttbullar, prinskorv, ägghalvor, skinka, brysselkål m.m. Det kan jag verkligen äta mig mätt av. Så det går ingen nöd på mig. Fett och protein tillsammans är så smakrikt och gott men säger inte till hjärnan att du måste ha mer. Det ger njutning och mättnad. Toppen alltså!
Jag kan alltså njuta utan att belöningscentrat säger till mig att jag måste ha mer. Hade jag gått hos Viktväktarna och räknat points eller nåt hade jag fått ”äta lite av varje”. Tro mig, det funkar inte för en sockermissbrukare. Och det finns nog ingen som lider av övervikt som inte har problem med att begränsa sitt sockerintag. Folk som är överviktiga har låga nivåer av serotonin. Och vad höjer serotoninnivåerna? Snabba kolhydrater. Det ger maximal njutning.
Att känna sötman från en mjuk härlig lussebulle, känna hur belöningssystemet kickar igång. Och sen bara få äta en. Självmisshandel! Eller får och får förresten. Det är väl ingen annan än du som bestämmer vad du ska äta, men jag säger att det är extremt svårt att begränsa sig om man har ett belöningssystem som är satt ur spel. När man har ett belöningssystem som reagerar så starkt på socker.
Det är som att bara leva på knäckebröd i en hel månad och sedan få tillfälle att äta en skiva mör härlig oxfilé. Vem i hela friden hade haft styrka nog att välja att återgå till knäckebrödet efter det? Samma sak med socker. Once you pop. You can’t stop.
Så att säga till en överviktig att det bara är att äta mindre och röra sig mer för att gå ner i vikt är som att spotta dem i ansiktet. De har ett matmissbruk! Ett missbruk som förmodligen är värre än alla missbruk. Mat måste man ju äta. Och förstår man inte hur helt vanlig mat kan underhålla det här sockerberoendet är det skitsvårt. Man förstår inte varför man har ett så starkt sug efter socker. I många fall kan det bero på spaghettin du äter till middag, eller juicen och brödet du äter till frukost. Alltså helt vanlig mat som de flesta äter.
Om alla hade lite större förståelse skulle vi leva i en bättre värld.
Skärmdumpar från Dr. Oz om kolhydratsberoende
Jag har kommit på konstruktionen (gammal Felix-reklam referens)!
Det är sockret som är boven. Högst sannolikt. Jag kan inte veta, men det är så jag tror. Jag har varit oerhört slapphänt den senaste tiden och ätit godis varenda dag. Och det har inte varit några små mängder heller. Är jag sugen så köper jag godis som för en normal människa med normal hjärna (med normalt fungerande signalsubstanser) är en hel veckoranson. Här om dagen gick jag in på ett konditori och köpte en kardemummakrans som var kanske 50 cm i diameter (skitstor alltså). Den åt jag upp samma kväll. Sen däckade jag. För det är så jag fungerar. Äter jag stora mängder socker så blir jag otroligt trött och däckar.
Nu tänker ni antingen: ”Shit vad modig hon är som vågar erkänna en sån sak” eller ”Hon har verkligen problem”.
Båda är OK. Jag har problem just nu.
Jag vet inte hur det här kommer sig. Kanske har den ökade träningsdosen med saken att göra? Jag tänker lätt att det inte gör något att jag äter socker, för att det ändå är extra energi inför spinningpasset eller att jag bränner bort det fort. Så det är det här som är problemet. Jag vet att många undrar ”Hur kan hon vara rund när hon tränar så mycket?”. Jo, för att jag äter socker. För att minsta lilla sockerkorn lägger på sig som fett på min kropp. Det förbränns inte. Jag kanske inte nödvändigtvis går upp i vikt, men jag går heller inte ner.
Sockret gör mig trött och hängig. Socker är inget raketbränsle! Vilket skämt. Energin kanske finns i musklerna, men om jag ska kunna använda den måste ju hjärnan vara pigg och alert. Jag måste avsockra mig för att hjärnan ska stabiliseras. Det känns som att jag bor i en dimma just nu. Inte OK.
Jag måste avstå från socker. För alltid? Jag vet inte. Ibland kan jag kontrollera det. Ibland inte. Men just nu behöver jag komma från sockret. Det kommer bli en utmaning då julen snart är här och jag vet en och annan som vill julbaka med mig..
Sara som skriver bloggen Träningsglädje föreläste på The Convention i helgen. För oss som inte var för finns en jättebra podcast att lyssna på istället. En podcast som behandlar ämnet ”Lyckas som träningsbloggare”.
Ni kan lyssna på den här.
Den fick mig att fundera. Hur uppfattas min blogg och vad är syftet med min blogg? Vad svårt! Ungefär lika svårt som att svara på frågan ”Vad är meningen med livet?” Jag vet inte. Och jag har ingen direkt strategi alls. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag bloggar om det som pågår i mitt liv just nu. Det gör att den lätt handlar om allt och ingenting. Just nu är jag inne i en träningsperiod som ni märker. Jag har tränat regelbundet i tre års tid, men de senaste månaderna har det blivit kanske ett eller två pass i veckan. Fokuset har då istället legat på foto eller mat eller vardagsbetraktelser. När bloggen skiftar fokus på det viset kan det vara svårt att tillfredsställa läsarna. Något som Sara tar upp i sin podcast.
I somras började jag ett nytt jobb. Istället för att frilansa lite som jag gjort innan och själv kunna avgöra hur mycket eller hur lite jag velat jobba, har jag nu gått till att vara på min arbetsplats nio timmar av dygnet. Det är en stor omställning och det är inte förrän nu som jag har kommit in i det. Det känns lite ”intimidating” att jobba på en arbetsplats där alla är så duktiga på de gör, och jag har noll erfarenhet. Men jag tar dag för dag och gör alltid mitt bästa. Men, som sagt. Jag har kommit in i rutinerna. Det gör att jag har kunnat börja planera min fritid bättre och kunna ta in mer träning i mitt liv. Jag har nu upptäckt den största träningsklyschan – att man blir piggare av att träna. Att jag blir gladare av träning har jag upptäckt, men inte att jag skulle bli piggare. Pigg var jag ju innan, för då kunde jag sova tills jag vaknade eftersom jag själv styrde mina arbetstider.
Idag fungerar det inte så. Jag går upp klockan 08. Punkt. Tidiga morgnar har inneburit mååånga dagar som bara gått på rutin. Många dagar då jag bara velat nicka till vid datorn på kontoret. Dagar då jag känt mig mindre trevlig för att jag varit så trött. Förra veckans hårdträning har inneburit det alla pratar om – en helt annan pigghet. Det har inte spelat någon roll om jag sovit sju eller tio timmar. Jag var varit lika pigg oavsett. Bara en sådan sak gör ju att jag vill fortsätta med det här framgångsreceptet.
Det är en förklaring till varför jag helt plötsligt börjat träna som en tok ifall ni undrar.. :-)
Jag vet inte alls vad som lockar er läsare till att gå in på min blogg. Jag har ingen aning. Men om jag skulle få gissa så tror jag det har med variationen och bilderna att göra. Går jag till mig själv och vad jag gillar så är det just det jag själv uppskattar hos en blogg. Lite när det blir som att gå in i en godisbutik. Samtidigt som jag tokgillar nishade bloggar som handlar om foto eller träning.
Det är svårt det där. Meningen med bloggen? Jag vet inte.. Det är min ventil där jag skriver vad jag känner för just nu. Någon plan finns inte. Det gör kanske att min blogg aldrig kommer bli någon stor blogg. Den lockar inga läsare som är intresserade av att läsa om ett speciellt intresse. Den tilltalar alla och ingen.
Jag har funderat på att nisha den, bli mer tydlig. Drömmen är att ha en (edit: renodlad) träningsblogg som är inriktad på lågkolhydratkost. Men för det krävs en enorm disciplin. Jag måste leva på ett visst sätt. Andas hälsa, andas träning. Jag som andas ganska många saker.. Klarar jag det? Vill jag det? Framtiden får utvisa :-)