Prisbelönt semla från Lasses Livs i Vidingsjö!
Fy tusan! De senaste dagarna har verkligen gått i sockrets tecken. Jag har gått totally banans och käkat allt. Sen vaknar jag dagen efter och är helt bakis. Huvudet känns tjockt och det känns som om man befinner sig i en dimma. Inte kul. Kan vara en reaktion efter fakiren då jag var så himla strikt med kosten att det slog bak ut till slut. But at least I admit it.
Socker är min bästa vän men också min värsta fiende. Socker lugnar ner, säger att allt är OK. Men sen kommer baksmällan och alla negativa effekter.
Jag vet inte vad jag vill. Jag tror inte att lyckan sitter i att vara smal. Men genom att inse det släpper jag också på tyglarna. Jag gör det OK att moffa. Eftersom vikten ändå inte spelar någon roll. Det är ju inte så att jag är tjock. Jag väger ungefär 5-8 kg (det pendlar) för mycket enligt BMI och drar storlek 38 i kläder. Jag lider inte av min vikt. Det skulle bara vara trevligt att vara smal. Det skulle bara kännas härligt att få ta ett löpsteg och känna sig fjäderlätt. Men det är ju inte akut. Sådär går mina tankar hela tiden. Vill hitta den ultimata motivatorn.
Hur ska man motivera sig?