En diet för livet

Det sägs ju att man ska äta efter en kostmodell som man kan hålla livet ut, där man inte behöver kämpa eller tänka sig för vad man äter. Men hur gör man då om man är sockerberoende? En sockerberoende som får kämpa varje dag för att inte äta socker?

Det är i den situationen jag befinner mig. Att äta balanserat fungerar inte för mig. Att ta en bulle och sedan vara nöjd är omöjligt. Men det är just det här tänket alla präntar in i våra huvuden, äta allt men inte alltid och att äta lagom. ”Istället för att ta tre bullar, ta bara en”. Det är menat av välvilja, men väldigt många personer har problem med sockermissbruk och för de fungerar det inte. Visste ni att den mänskliga kroppen gör allt i sin makt för att säkerställa ett tillräckligt energiintag? Det är emot kroppens natur att banta, att gå hungrig och att helt enkelt äta för lite när det finns så mycket mat omkring oss.

Jag har försökt att bara äta godis på lördagar, vilket fungerar i en vecka men sedan crave:ar min hjärna efter socker varannan dag. Så hur ska jag innan jag äter en bit cheesecake veta hur min hjärna kommer reagera på den? I 1 fall av 9 kommer jag att bli nöjd. Men i 9 fall av 9 göder det sockerdemonen och den där oskyldiga biten har nu startat en hel lavin. Är det då värt det? Är det att unna sig?

Nu har jag varit helt utan socker i tre veckor och äter nästan inga kolhydrater och min mage mår fint. Jag har också haft ett jämnare humör. Jag tänker att det här är för hela mitt liv, inte bara för den här 10 veckors perioden. För fortsätter jag att missbruka socker så kommer jag, förutom att må kasst, att gå upp i vikt igen. Det är vad det här handlar om. Att finna balans. Och jag tror att det här är min balans.