Midnattsloppet 2011

Jag var laddad inför årets Midnattslopp i Stockholm. Efter KM på 1500 m i onsdags trodde jag att det skulle ta lite längre tid att återfå löplusten, men den infann sig betydligt tidigare :)

Vi hann vila ett par timmar på hotellrummet innan vi bytte om och traskade bort till starten. Vi hade bara ca 500 m att gå vilket var skönt. Utanför hotellet hade festligheterna börjat med hög musik och karneval. På vägen till starten kom en bloggläsare vid namn Tom fram till mig och önskade mig lycka till. Tack Tom! Kul att ses :)

Vid Zinkens damm var det full fart och väldigt mycket folk, som vanligt ;) Mitt i vimlet vid starten lyckades jag se en brun hårtofs sticka fram. Med iklädda rosa tights lyckades jag lägga ihop ett och ett. Såklart det var Sara! :) Vi hälsade på varandra med en stor kram och diskuterade lite klädval och måltider. Hennes start skulle strax gå och Fredriks likaså så de skyndade sig bort mot sina starter. Idag har jag läst på Saras blogg att det gick väldigt bra för henne på loppet.

Jag lyckades dock ställa mig i fel startgrupp. Jag skulle springa i grupp 5b men hamnade i 6a. Jag och ganska många andra som stod i startfållan fick vänta i 45 minuter innan startskottet gick. Jag pinnade på i ett ganska bra tempo och de första tre kilometerna kändes väldigt bra. Andningen kändes kontrollerad och jag hade pigga ben. Däremot hade jag lite småhåll på lite olika ställen vilket inte riktigt ville släppa oavsett hur djupt jag än andades in och sträckte på mig (vilket brukar fungera bra annars).

Vid kilometer 2 stod en funktionär och ropade att det låg en elkabel över vägen och att vi skulle se upp vart vi satte fötterna. Jag tittade ca fem meter framför mig och hann precis undra vart den där kabeln var när jag helt plötsligt hade snavat över den och föll till marken. Jag skrapade upp höger knä och armbåge. Lite småchockad hoppade jag upp igen och fortsatte springa. Kände mig lite sur över att han hade varnat för hindret precis där det låg och inte 10-20 meter innan. Då hade jag säkert hunnit veja.

De första fyra kilometerna gick bra. Sen kom backarna. Först en liten backe som sedan avlöstes av mördarbacken vid Sofia kyrka. Jag är väldigt svag i backar och jag gav mig på ett försök att springa uppför den. Men backen var så brant och lång att jag fick lov att gå resten av biten. Därefter gick det nästan bara upp och ner. Backe efter backe. Första halvan hade gått i ganska bra tempo (5 km på 33:46 min) men den andra halvan gick lite långsammare på 34:57 min. Det är inte jättelångsamt för att vara jag, och absolut inte med tanke på hur jobbig jag upplevde att de sista fem kilometerna var. Det var flera månader sedan jag sprang en mil och jag har löptränat sporadiskt den senaste tiden vilket så klart påverkar resultatet.

Någon stans på vägen såg jag två personer bli bortburna på bår av ambulansen. Jag undrar vad som hänt..

Plötsligt såg jag de blinkande blå och röda ljusen som jag minns från förra Midnattsloppet i Stockholm 2009. Nu var det inte långt kvar. Det var bara att svänga vänster och springa längs gatan jag inte kan namnet på bort till mål. Konstigt nog kändes just den biten inte så oändlig som den brukar. Jag passerade mål efter 1:08:43 (6:52 min/km). Det är fyra minuter snabbare än 2009 och ändå inte så tokigt med tanke på att jag gick i tre backar.

Efter mål såg jag Fredrik stå och titta efter mig. Jag var så glad av att se honom! Massor av känslor bubblade upp. Jag fick en ros och han fick en stor puss på kinden. Han hade sprungit in långt innan mig och då jag ställt mig i en senare startgrupp hade jag oroat mig lite för att han skulle missa mig. Trots att han haft stela vader sedan Akele-intervallerna i torsdags och tog det lugnt på loppet sprang han i mål på 51 min. Respekt! Chip lämnades in och medalj hämtades ut.

Såhär i efterhand känner jag att det tog stopp mer mentalt än fysiskt. Tänkbara orsaker kan vara att jag inte fick igång musiken i min mobil som jag hade fixat en playlist på och att jag råkade hamna i en startgrupp som startade senare än vad det var tänkt. Vidare är just 10 km distansen kanske den tuffaste distansen eftersom man måste lägga upp det annorlunda än till exempel 5 km som är min favoritdistans.

Vi gick tillbaka till hotellet där vi badade bubbelbad och lade oss i sängen iklädda badrockar och tittade på ett naturprogram. Sen somnade vi väldigt gott!

Tusen tack för alla lyckoönskningar innan loppet! :)