Idag hade jag först en ganska dålig dag. Fredrik och jag hade bestämt igår att vi skulle till gymmet idag, men när så väl idag kom så kände jag mig bara så nere och ledsen. Jag ville verkligen inte iväg. Jag kände att det inte tjänade någonting till eftersom jag är så hopplöst dålig på att fullfölja det jag åtar mig och minsta lilla får mig ur kurs. Jag är oerhört imponerad av elitidrottare, som fortsätter att träna och träna även om de har en dålig dag, en dålig vecka eller ett dåligt år. Disciplin. Hur övar man upp det egentligen?

Fredrik och jag diskuterade bland annat det när jag låg på soffan och bara ville stänga in mig och titta på Mad Men hela dagen. Att ”ta sig i kragen” och verkligen sticka iväg till gymmet kanske tar energi tillfälligt, men ge energi på längre sikt. De senaste dagarna har jag varit ganska trött och inte orkat med så mycket. Och det kan jag direkt koppla till mängden träning. Om jag inte tränat på en vecka sjunker mina energinivåer drastiskt. Jag blir en sån där som kommer hem efter jobbet och slänger sig i soffan och tittar på TV resten av kvällen. Jag kanske vinner lite energi för stunden, men egentligen förlorar jag energi. Och ju mer jag gör ingenting, desto mer vill jag göra just ingenting.

Men det är bara jag som kan styra över min vilja, min disciplin. Dessutom måste jag lära mig att inte vara så hård mot mig själv. Jag ser det inte själv, men Fredrik ser. Jag tar hårt på misslyckanden, och lyckas jag inte med något direkt så är jag en misslyckad person som inte förtjänar det här. Jag har så höga krav på mig själv att jag sätter upp orealistiska mål. Det är så lätt att sätta upp höga mål när man är motiverad och inspirerad. Ett typexempel är ”nu ska jag träna varje dag fram till sommaren”. Missar man en dag (vilket man garanterat kommer göra) så har man misslyckats. Att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna kanske inte är den bästa melodin? Att sikta mot trädtopparna och nå trädtopparna är väl kanske bättre?

Jag skrev för en tid sedan att det för mig är lättare att ta hand om min träning än min kost, och så är det fortfarande. Men jag tänker inte ha något jättehögt ambitiöst mål med min träning, för när jag sätter så stor press på mig själv har jag så mycket att förlora och jag misslyckas bara för att jag är rädd för att misslyckas.

Ikväll tog jag fram min kaliper och tog reda på min fettprocent. Avsevärt högre än förra mätningen även om ”lean mass” (muskler) hade ökat med några kilon. Men här har jag något konkret att arbeta med och jag sätter inte så hög press på mig själv. Vågen ljuger, det vet jag men har så jädra svårt att sluta väga mig. Det kan pendla ett kilo från den ena dagen till den andra. Det jag däremot alltid velat åstadkomma är att förändra min kroppssammansättning, alltså minska i fettvikt och öka i muskelvikt. För vid en viktnedgång är det svårt att veta om det är fett eller muskler som försvinner.

Det är som att det sitter en djävul på ena axeln och en ängel på den andra som säger åt mig hur jag ska göra. Djävulen säger åt mig att gå ner i vikt och bli smal och snygg, medan ängeln säger att jag ska bygga en stark frisk kropp med mer muskler och mindre fett. Det är ett evigt kacklande och jag håller ofta för öronen och vägrar lyssna på någon av dem. Men sakta vågar jag lyssna på dem, en åt gången och jag väger för- och nackdelar. Sakta inser jag att ängeln har rätt.