Ibland har man bara såna riktiga skitpass. Ni vet såna där som man efteråt (eller till och med under tiden) tänker ”varför gjorde jag det här?”. Jag var inte jättesugen på att ge mig ut och springa. Jag har haft en lång dag och huvudet orkade egentligen inte med fler äventyr. Men jag tog tjuren vid hornen och gav mig ut iallafall. Intalade mig själv att det inte alltid är så jäkla kul att ge sig ut, men när man väl tagit de första stegen så brukar det kännas skönt.
Men. Redan efter första metrarna kände jag hur tungt det var. Varje korsning, varje lyktstolpe och till slut varje steg blev en kamp. Ibland svarar kroppen positivt på träning, ibland negativt. Ibland känns benen fjäderlätta och ibland tunga som bly. Benhinnorna gjorda sig påminda och jag tror jag får backa lite i löpningen. Kanske hålla mig till ett pass i veckan tills kroppen är redo att öka på. Det blir nog bra.
