Läser just nu boken Snällfällan: att bryta med känslomässigt ätande skriven av Lisbeth Stahre och Veronika Ryd. Jag har tidigare skrivit om boken här.

Jag har läst ungefär 5 kapitel och just den här sidan grep tag i mig. Får mig att tänka på hur kroppskontroll ofta används som ett vapen utåt. Jag har väl själv tänkt på det viset när livet varit kaotiskt. ”Jag är iallafall smal” har liksom varit en tröst. Tragiskt jag vet…

Boken är full av saker som jag känner igen och jag har redan nu fått en del aha-upplevelser om varför jag beter mig som jag gör, men också om andras beteenden. Jag har varit inne i en lång period av både känslo- och vaneätande. Jag äter (socker) när jag känner att jag inte har kontroll på en situation, när jag är orolig eller när jag har människor omkring mig som jag inte vet hur jag ska hantera.

Jag kämpar hela tiden för att få ihop tillvaron rent känslomässigt. Träning hjälper mig otroligt mycket att slappna av och jag blir en gladare människa av att träna, men jag vet också när jag behöver vila och jag har fortfarande utrymme för andra glädjeämnen i livet som att träffa vänner eller åka iväg och fotografera. Det är samspelet mellan alla de här sakerna som ger mig livskvalité, inte enbart ett.

Att jag har gått upp i vikt är förmodligen ingen nyhet, men det har på sätt och vis hjälpt mig. Det har fått mig att förändra saker i mitt liv som har med mitt inre välmående att göra. Jag har inte kunnat gömma mig bakom en ”perfekt” kropp. Jag har slutat på ett jobb där jag vantrivdes, jag har tagit avstånd från personer som tar mer än ger… Det har fått mig att må bättre och jag inser att mitt värde inte ligger i hur min kropp ser ut.