Igår hämtad jag ut min nyservade räser och skulle ta första rundan på ett par år. Sist jag cyklade landsväg gick det inget bra alls, kände mig tjock och otymplig på den nätta cykeln. Så den har stått i förrådet i typ två år. Nu har jag gått ner 11 kg och känner mig mycket smidigare och ville testa på att cykla igen.

Åkte bort till Carro som bor i Vikingstad och vi rullade iväg på seneftermiddagen. Efter ca 4 km kommer vi fram till en större korsning. Vi är på huvudled och de angränsande bilisterna har stopp-plikt. Till vänster ser jag en vit bil köra fram till stopp-linjen, noterar att bilen stannar till, men sen börjar den köra. Allt går så snabbt och vad jag minns så bara frös jag till is. Minns inte om jag stannade av ren reflex eller om jag blev påkörd i farten. Men jag ser bara en stor bilfront komma mot mig och mejar ner mig i asfalten.

Jag ställer mig upp direkt (som tur är) och gråter och skriker.

”Vad fan är det som händer?! Hur fan kan du köra på mig?!”

minns jag att jag skrek. Blev så chockad, arg och rädd. Bilisten kom utrusande ur bilen direkt och hen var väldigt upprörd och chockad. Hen sa att hen inte kunde begripa hur hen inte sett mig. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle reagera. Jag bara stod där med Carro, föraren och en löpare som hört smällen och vänt om och kollat hur det gått. Så fint av den personen att stanna kvar och prata lugnt med mig under tiden som Carros kille kom och hämtade oss.

Vad jag minns och kan se på hjälmen slog jag inte i huvudet. Jag har heller inte stukat eller klämt mig nånstans. Jag har skrapsår och blåmärken, men ingenting mer. En stor jävla tur hade jag. Under en millisekund innan jag reste mig upp efter jag blev påkörd hann jag tänka att föraren säkert skulle få panik och köra vidare. Men det gjorde hen inte som tur var.

Vi bytte personuppgifter med varandra och så kom Carros kille och hämtade mig med bilen. Min cykel hade klarat sig rätt bra, likaså min Garmin-klocka, min kamera jag hade i tröjfickan och min mobil. Framhjulet blev skevt på cykeln, sadeln fick sig en större repa och ramen några märken. Ska lämna in den för en check-up på fredag.

Det kanske låter konstigt men när jag insåg att jag inte var allvarligt skadad så blev jag nog mest ledsen över att cykelrundan blev förstörd. Fram tills olyckan så kändes cyklingen så bra! Vi hade ett fint tempo, jag var inte ett dugg andfådd, vädret var fint och jag hade Carro som sällskap <3 Hon var förresten hur proffsig som helst, hetsade inte upp sig utan behöll sitt lugn och plåstrade om min armbåge.

Föraren och jag har pratat i telefon idag och hen är fortfarande mycket ledsen och ångerfull. Jag upplever att det som hänt kanske upplevs värst för henom. Jag tänker inte så mycket mer på det och jag sa till hen att jag absolut inte var arg eller upprörd längre och jag hoppas det ska hjälpa henom att komma vidare.

Skillnad på MTB och landsväg + never trust no one

Det är så sjukt det där. I skogen har jag mig själv att skylla om jag kraschar och slår mig. Oftast handlar det då om min egen dålighet eller otur. Men att nån annan kommer och kör på dig med sin bil är en helt annan grej. Då är det ju någon annan som är dålig och det får du som cyklist sota för.

Jag kommer iallafall aldrig ta för givet att bilister ser mig trots stopp-plikt. Jag kommer cykla som om att jag tror att alla bilister kommer ha ihjäl mig i princip. Aldrig räkna med att nån har koll. För fortsätta cykla det kommer jag göra!