..tog jag och mamma oss an 5 kilometaren i Ryd. Det var tungt redan från start, benen var som stockar och jag fick mjölksyra på ställen jag aldrig upplevt förut. Jag har sån djävulsk träningsvärk nu! Hade jag inte sprungit med mamma som distraherade mig med sitt snack hade jag förmodligen gett upp. Jag svor och frustade men jag gav mig inte! Uppförsbackarna på slutet besegrades trots att varje muskelsammandragning gjorde ont. Det blir inte mycket tuffare än såhär. Men skam den som ger sig. Runt kom vi och när pulsen hade gått ner satte vi oss och pratade i nästan en timme.

Tack för idag mami!