No poo-trenden, som går ut på att vänja av håret från schampo, blir bara större och större. Själv har jag inte riktigt hängt med där. Jag tycker om schampo alldeles för mycket. Speciellt när förpackningarna ser ut såhär.
Archives
Ikväll var det dags. Jag ville inte. Mirelle kom förbi mitt jobb en halvtimme innan jag slutade och jag hade liksom mycket hellre umgåtts mer med henne än att gå på ett läskigt crossfit-pass som jag inte visste någonting om.
Men jag valde till slut att gå på passet, mycket tack vare Mirelle som övertygade mig. Jag försökte få ut mer information om passet i receptionen. Det jag ville ha svar på var om det innehöll mycket hopp. Och det gjorde det, iallafall en del. Sen är det ju en definitionsfråga vad just hopp innebär. För mig innebär det att jag inte kan köra höga knän, jumping jacks eller jogging på stället. Så när dessa partier kom fick jag köra step-up på min step-up-bräda eller squats. Det gick bra det med.
Crossfit är ett intervallbaserat pass där man tränar både styrka och kondition i korta intensiva intervaller. Det blev mycket armhävningar, fällknivar, bålrotationer och utfallssteg. Jag blev varse om hur otränad jag är i överkroppen och det var emellanåt väldigt jobbigt att känna sig så svag.
Tiden gick snabbt, 55 min gick i ett nafs och fast jag kände att jag ville mörda någon överlevde alla i salen, till och med jag. Och kanske jag till och med kan tänka mig att gå på fler pass :-)
GIViktkoll var det verktyg jag använde när jag började äta LCHF för fyra år sedan. Innan det använde jag viktklubb.se men det var ingenting för mig.
Av en slump gick jag in på giviktkoll.se idag och såg att de gjort en rejäl uppfräschning! Snyggt! :) Insidan av sajten är inte så mycket nytt, man har mest ändrat typsnitt och sådär men en välkommen funktion är att man nu kan lägga till egna livsmedel.
GIViktkoll rekommenderar dig att äta mer protein än fett och det kan ha varit en framgångsfaktor för mig. Just nu känner jag för att använda verktyget i några dagar för att se hur det känns.
Jag fortsätter att spinna vidare på tankarna om motstånd och viljestyrka efter att ha läst om David Blaines världsrekord i att hålla andan hos Hjärnfysik. Inlägget gav mig helt andra perspektiv. Väldigt intressant!
David Blaine: How I held my breath for 17 min:
Jag har en teori om varför fler och fler börjar träna och sedan fortsätter att träna. Motionslopp slår deltagarrekord för varje år som går. Allt fler träningsbloggar startas och allt mer träningsglädje sprids.
Kanske är träningsboomen ett resultat av ett för slappt samhälle? Vi lever i ett samhälle där ingen ska behöva ha ont, där inget ska behöva vara jobbigt eller ansträngande. Vi har rulltrappor, hissar, bilar, ergonomiska kontorsstolar, febersänkande mediciner, bedövning vid förlossning och för att inte tala om alla dessa huvudvärkstabletter som knapras till höger och vänster.
Livet är så bekvämt att vi blir uttråkade, och kanske till och med deprimerade. Som motpol till alla bekvämligheter tror jag fler och fler upptäcker hur skönt det är när det får vara tufft ibland? Att få träna upp viljestyrkan och kanske också söka perspektiv. För när man stånkat sig fram i löparspåret så kanske den där jobbiga uppgiften på jobbet inte längre är så jobbig?
Att träna har inte bara med fysisk hälsa att göra. Med på köpet kommer så mycket annat som gör gott för dig som person.
Jag kan ärligt säga att det inte finns så mycket njutning i att sitta och plåga sig en timme på en spinningcykel. Jag går delvis på de passen för att det är bra träning, både fysiskt och mentalt men också för att kroppen (och knoppen!) behöver motstånd och för att det är skönt efteråt.
För mycket bekvämligheter gör mig olycklig. För om allt ska vara så bekvämt blir minsta lilla motstånd till slut outhärdligt. Jag har personliga erfarenheter av det. För några år sedan var jag en person som tog bilen till affären fast det bara tog tio minuter att gå. Jag var en person som tog alla genvägar som fanns för att slippa anstränga mig. Jag trodde då att ett bekvämt liv var ett lyckligt liv.
Sadlade om för spinning efter jobbet. Hade laddat med två bananer ca 1,5 timme innan passet.
Cykeln jag brukar ha var upptagen men den bredvid fick duga. Vi körde igång på hög intensitet nästan direkt men jag höll tillbaka en smula, annars skulle jag aldrig orka. Kör man de långa spinningpassen måste man tänka på att disponera krafterna, medan man på halvtimmespassen och kanske till och med 45 minuterspassen kan köra järnet från start till slut. Det gillar jag.
En bit in i passet fick jag mjölksyra i högerfoten och fick lossa på skosnörena lite. Vi varvade tunga backar (både sittande och stående) med riktigt snabba ryck. Här har jag svårt att få till det, att få benen att spinna riktigt snabbt. Det känns nästan fysiskt omöjligt för mig. Fick hålla igen lite här också då jag fick krampkänningar i vänster vad, men pulsen klättrade ändå.
Under de sista minuterna i det sista blocket var jag riktigt trött. Jag hade totalt kört slut på mig själv. Det var underbart skönt när jag kunde släppa styret, lossa motståndet och pusta ut. Jag tog upp handduken från styret och torkade bort svetten i ansiktet. Sedan höll jag den där, länge. Det blev nästan känslomässigt.
Jag avslutade min kväll på Feelgood med att ro i roddmaskin i fyra minuter. Det tog rejält bak mellan skulderbladen. Undrar om man kan få bra hållning genom att bara köra rodd? Det är fantastiskt kul, och fantastiskt jobbigt.
När jag kom hem vankades The Walking Dead och Twilight-kväll med Fredrik och Elisabeth. Alldeles lagom avrundning på kvällen :)
