Inlines

Berlin Inline Marathon 2011

Dagen började med frukostbuffé på hotellet innan vi tog tunnelbanan till Berlin Vital-mässan där jag hämtade ut mitt startnummer och vattenflaska. De delar ut vattenflaskor till åkarna så vi skulle slippa stanna vid vätskekontrollerna.

Det fanns inte så mycket att kika på för min del på mässan. Det fanns väldigt lite inlinesprylar, så vi stannade inte länge. Vi tog oss till hotellet där jag bytte om, fyllde min vattenflaska och stoppade en Mars-bar bak i tröjan som nödproviant under loppet.

Vi kunde gå bort till starten då vi bodde centralt och det var mängder med åkare överallt. Vi gick runt i området och jag gick på toa och drack lite vatten. Sen satte jag på mig mina inlines och provåkte fram och tillbaka på en gata där alla tycktes värma upp. Kände att jag kunde dra åt vänsterskon lite.

När klockan var 15:00 var det en halvtimme kvar till start och jag sa hejdå till Fredrik och åkte bort till min startfålla. Jag hade angett trolig sluttid till 02:15 timmar vid anmälan och fick starta i den sista startgruppen – E också kallad för ”Party”. Just där jag stod var det inte många som hade speedskates utan 98% hade vanliga fitnesskates.

Klockan 15:30 gick startskottet för eliten och sen rullade starterna på med en minuts mellanrum. Jag startade kl. 15:40 och det gick segt i början. Det var många som vurpade precis i starten och folk ramlade över varandra. Jag lyckades som tur var att vejja undan. Första kilometern gick långsammast och jag kunde komma igång efter ungefär 5 km.

Det var drömasfalt nästan hela vägen. Magnus hade talat mycket gott om banan och jag måste säga att asfaltskvalitén var till största del väldigt bra. Det var en del spårvagnsspår som man fick åka över och jag minns att det var särskilt knixigt vid ett ställe där spåren stack upp mer än normalt. Det var kanonväder under hela loppet, solen sken och temperaturen låg runt 20 grader. Folk hejjade längs banan även om jag själv inte lade märke till det särskilt mycket. När jag åker är jag inne i en bubbla. Jag tittar framför mig vad som händer hela tiden och jag måste hålla koll på framvarande åkare ifall någon åker omkull eller ger tecken på fara vilket är två händer upp i luften. Så jag fäster min uppmärksamhet mer rakt fram än åt sidorna.

Jag drack ur min vattenflaska då och då och jag måste säga att det var väldigt smart av arrangörerna att tänka på detta. Att stanna vid vätskekontroller är inte bara osmidigt, det kan också vara farligt. Jag såg två vätskekontroller på hela banan. Jag åt också av min Mars-bar vid fyra tillfällen.

Första milen gick på 29 minuter och halvmaran nåddes på 1:01 timmar. Här började jag bli trött i fötterna. Musklerna på ovansidan av foten och de som vinklar foten fram på smalbenen kändes av. Vid 27-28 km åkte jag till sidan och snörade åt skorna. Det hälpte och jag fick ny energi. Kunde åka på som tidigare och plockade placeringar. Vid ett par tillfällen åkte jag sist i något som liknade en klunga för att undvika motvinden.

Jag blev riktigt imponerad över alla som körde snabbt! Det är tydligt att det inte bara handlar om vilken typ av inlines man har, utan också om styrka och uthållighet.

Snabbaste kilometern var den 34:e som gick i 26 km/h! Måste varit nedförsbacke eller nåt ;)

De sista kilometerna upplevde jag som segast. Jag tittade mycket på klockan och ville komma i mål. Den var några slags plattor sista biten precis innan mål när vi kom fram till Brandenburger Tor vilket kändes i benen, varje liten stöt kändes. Men upploppet bestod av fin asfalt och jag åkte på så fort jag förmådde. Såg en målfotograf och sträckte upp armarna av lycka! Jag hade lyckats ta mig i mål på min uppsatta mål-tid!

Jag åkte Berlin Inline Marathon på:

2:01:26!!!

Det är snabbare än vad jag trodde! Jag hade satt en trolig tid på 2:20-nånting, men detta var verkligen inte fy skam. Jag var så glad när jag åkte över mållinjen.

När jag kom i mål fick jag min fiiina medalj! Jag hade ont i fötterna så jag tog av mig mina inlines och gick fram till chip-inlämningen och vidare bort till mötesplats D där jag och Fredrik skulle träffas efter loppet. Tyvärr missade han att fota mig på upploppet då jag och han hade räknat med att jag skulle komma farandes en kvart senare än vad jag gjorde.

Fick en stor puss när vi träffades! Jag tog på mig skor och vi gick runt i området. Vi haltade tillbaka till hotellet, tog ett bad och slocknade vid klockan 22.

Jag är så nöjd med min prestation! Det var inte bara mitt första marathon, det var mitt första stora inlineslopp och med tanke på all osäkerhet det innebär så kan jag inte annat än vara nöjd. Jag bet ihop när det gjorde ont och körde på ännu hårdare för att komma i mål snabbare. Jag nådde mitt mål och kom på 891:a plats av över 5000 åkare! Jag kom också på plats 160 i min åldersgrupp.

Nästa år satsar jag på 1:50!