Dödsintervaller med Hymer

Ett par timmar efter rundan till Bergs slussar cyklade jag bort till Hymers klubblokal för att vara med på intervallträningen. Runt 40 taggade cyklister slöt upp vilket var rekord. Jag hörde mig för hur ett sådant här pass var upplagt och hur länge passet varade. Jag har ju bara Akeles löparintervaller att relatera till och de håller på i max 1 timme. Jag satte nästan i halsen när jag hörde att torsdagsintervallerna här höll på i 2-2,5 timmar. Jag hade ju precis cyklat 26 km! Skulle jag orka?

Kittad med ny klubbtröja och strumpor cyklade vi i klunga ut till Hjulsbro där vi delade in oss i tre grupper efter nivå. Sedan började vi cykla på och klungåkningen funkade väl sådär eftersom vi hade både snabbare och långsammare cyklister i gruppen. Men efter hand gick det bättre och bättre och vi låg fint på rulle. Rundan vi cyklade var kuperad men väldigt vacker. Lägg på motvind så hade vi verkligen ett framgångsrecept ;)

Som jag nämnt tidigare är jag snabb på flacken och älskar att trycka på i nedförsbackarna men så fort det kommer en uppförsbacke tar det stopp. Jag fick dock massor av pepp av de andra deltagarna och hjälp och tips från gruppledaren. Vid en vätskepaus fick jag en tjejs banan eftersom ”jag såg ut att behöva den”. Jag kände mig halvt död och tog tacksamt emot energin.

Backarna fortsatte i all oändlighet och jag var redo att lägga mig ner död. Men! Det är helt sjukt vilken fin stämning man kan ha i en cykelgrupp. Stöttning hela vägen. Tack till Pernilla för bananen, tack till Mats för att du puttade mig uppför backarna när det blev för tufft!

Rundan gick ner till Grebo via Bankekind. Vi korsade Åtvidabergsvägen strax innan Grebo och fortsatte upp förbi Sturefors och Landeryd. Strax över 55 km och 2:18 timmar effektiv rulltid senare var jag hemma. Med facit i hand var det kanske tur att jag inte visste hur tufft det här skulle bli för då hade jag nog aldrig gett mig iväg och då hade jag missat en känslomässig bergochdalbana och ett nu jävlar vet jag att jag lever-pass.