Den här hällen ser kanske inte mycket ur för världen, men vad min telefon inte lyckats fånga på bild är den förrädiska vinkeln på denna brant. Jag kommer halvvägs, sen tar det stopp och jag välter och svär. Borstar av mig, försöker igen. Samma sak. Måste komma på konstruktionen. Vet att jag måste upp och stå och hinna växla ner och allt det där utan att ”hänga” på kedjan så den går av. Man måste ju vara raketforskare för att tajma allt det!
Hur som helst. Den dagen jag lyckas komma upp är den dagen jag bemästrat Vallabanan. För då har jag inga fler hinder som jag inte klarar av. I fjol var jag svinrädd för minsta lilla sten. Idag åker jag ned för allt, uppför allt, genom allt. Förutom hällen.
Ps. Det är alltså UPP för branten jag ska, inte ner :)
Här har jag illustrerat hällen i profil:
3 Comments
Ah du ska upp för den där stenbumblingen… inte ner (som jag först trodde). Ja, då ser det inte lika enkelt ut. Måste komma med bra fart för att orka upp antar jag. Hu!
Väldans snygg banner förresten:)
Skam den som ger sig. Jag tror man måste ta sats och hoppa upp med cykeln. Kan nog vara bra att träna lite cykelhopp på plan mark först så att man blir trygg i det. Tänk på att du kommit långt i förhållande till förra året.
Kram från Mor
Åk rundan åt andra hållet…? Haha! ;-)
Nädå, skojar bara. Du fixar den snart. Tänk vilka framsteg du har gjort. Du fixar den snart, jag lovar!