Jag tittade på filmen Bicycle Dreams här om dagen. Det är en dokumentär som följde loppet Race Across America (RAAM) under 2011. Loppet arrangeras årligen. Cyklisterna cyklar rakt igenom USA. Till skillnad från reguljära landsvägslopp körs RAAM i ett sträck. Det är ett lopp mot klockan, från starten på västkusten till målet på östkusten. 4,800 km. Tidsbegränsningen? 12 dagar.
Varför gör de det här? Jag kan inte svara för alla som deltar men i de intervjuer med de cyklister som deltog i filmen sade så gott som alla att de vill veta vad de är kapabla till. Hur långt kan jag pusha mig?
När jag körde Tjejvättern för drygt en vecka sedan hade cyklat 55 km som längst, och nu skulle jag cykla nästan det dubbla – på egen hand. Tjejvättern kanske är en baggis för somliga och kanske årets största utmaning för andra. För mig var det en riktig utmaning. Varför gjorde jag det? För att jag ville veta att jag kan. Jag är min enda begränsning. Jag vill utmana mig själv och jag vill veta vad jag klarar av. Gör man ingenting, så kommer man aldrig få veta hur stark man är.
Att pusha sig själv handlar om att flytta gränser. All fysisk ansträngning är relativ. Jag vill flytta gränsen för vad jag tycker är jobbigt, långt och allt det där.
Allt är lättare än det svåraste du gjort.
Om ni vill spinna vidare på ämnet med fler bra tankar rekommenderar jag Saras podcast: Träningsglädje talks. Leta upp podden som heter Du är din enda begränsning.
No Comments