Tankar

Sara som skriver bloggen Träningsglädje föreläste på The Convention i helgen. För oss som inte var för finns en jättebra podcast att lyssna på istället. En podcast som behandlar ämnet ”Lyckas som träningsbloggare”.

Ni kan lyssna på den här.

Den fick mig att fundera. Hur uppfattas min blogg och vad är syftet med min blogg? Vad svårt! Ungefär lika svårt som att svara på frågan ”Vad är meningen med livet?” Jag vet inte. Och jag har ingen direkt strategi alls. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag bloggar om det som pågår i mitt liv just nu. Det gör att den lätt handlar om allt och ingenting. Just nu är jag inne i en träningsperiod som ni märker. Jag har tränat regelbundet i tre års tid, men de senaste månaderna har det blivit kanske ett eller två pass i veckan. Fokuset har då istället legat på foto eller mat eller vardagsbetraktelser. När bloggen skiftar fokus på det viset kan det vara svårt att tillfredsställa läsarna. Något som Sara tar upp i sin podcast.

I somras började jag ett nytt jobb. Istället för att frilansa lite som jag gjort innan och själv kunna avgöra hur mycket eller hur lite jag velat jobba, har jag nu gått till att vara på min arbetsplats nio timmar av dygnet. Det är en stor omställning och det är inte förrän nu som jag har kommit in i det. Det känns lite ”intimidating” att jobba på en arbetsplats där alla är så duktiga på de gör, och jag har noll erfarenhet. Men jag tar dag för dag och gör alltid mitt bästa. Men, som sagt. Jag har kommit in i rutinerna. Det gör att jag har kunnat börja planera min fritid bättre och kunna ta in mer träning i mitt liv. Jag har nu upptäckt den största träningsklyschan – att man blir piggare av att träna. Att jag blir gladare av träning har jag upptäckt, men inte att jag skulle bli piggare. Pigg var jag ju innan, för då kunde jag sova tills jag vaknade eftersom jag själv styrde mina arbetstider.

Idag fungerar det inte så. Jag går upp klockan 08. Punkt. Tidiga morgnar har inneburit mååånga dagar som bara gått på rutin. Många dagar då jag bara velat nicka till vid datorn på kontoret. Dagar då jag känt mig mindre trevlig för att jag varit så trött. Förra veckans hårdträning har inneburit det alla pratar om – en helt annan pigghet. Det har inte spelat någon roll om jag sovit sju eller tio timmar. Jag var varit lika pigg oavsett. Bara en sådan sak gör ju att jag vill fortsätta med det här framgångsreceptet.

Det är en förklaring till varför jag helt plötsligt börjat träna som en tok ifall ni undrar.. :-)

Jag vet inte alls vad som lockar er läsare till att gå in på min blogg. Jag har ingen aning. Men om jag skulle få gissa så tror jag det har med variationen och bilderna att göra. Går jag till mig själv och vad jag gillar så är det just det jag själv uppskattar hos en blogg. Lite när det blir som att gå in i en godisbutik. Samtidigt som jag tokgillar nishade bloggar som handlar om foto eller träning.

Det är svårt det där. Meningen med bloggen? Jag vet inte.. Det är min ventil där jag skriver vad jag känner för just nu. Någon plan finns inte. Det gör kanske att min blogg aldrig kommer bli någon stor blogg. Den lockar inga läsare som är intresserade av att läsa om ett speciellt intresse. Den tilltalar alla och ingen.

Jag har funderat på att nisha den, bli mer tydlig. Drömmen är att ha en (edit: renodlad) träningsblogg som är inriktad på lågkolhydratkost. Men för det krävs en enorm disciplin. Jag måste leva på ett visst sätt. Andas hälsa, andas träning. Jag som andas ganska många saker..  Klarar jag det? Vill jag det? Framtiden får utvisa :-)

Jag fortsätter att spinna vidare på tankarna om motstånd och viljestyrka efter att ha läst om David Blaines världsrekord i att hålla andan hos Hjärnfysik. Inlägget gav mig helt andra perspektiv. Väldigt intressant!

David Blaine: How I held my breath for 17 min:

Jag har en teori om varför fler och fler börjar träna och sedan fortsätter att träna. Motionslopp slår deltagarrekord för varje år som går. Allt fler träningsbloggar startas och allt mer träningsglädje sprids.

Kanske är träningsboomen ett resultat av ett för slappt samhälle? Vi lever i ett samhälle där ingen ska behöva ha ont, där inget ska behöva vara jobbigt eller ansträngande. Vi har rulltrappor, hissar, bilar, ergonomiska kontorsstolar, febersänkande mediciner, bedövning vid förlossning och för att inte tala om alla dessa huvudvärkstabletter som knapras till höger och vänster.

Livet är så bekvämt att vi blir uttråkade, och kanske till och med deprimerade. Som motpol till alla bekvämligheter tror jag fler och fler upptäcker hur skönt det är när det får vara tufft ibland? Att få träna upp viljestyrkan och kanske också söka perspektiv. För när man stånkat sig fram i löparspåret så kanske den där jobbiga uppgiften på jobbet inte längre är så jobbig?

Att träna har inte bara med fysisk hälsa att göra. Med på köpet kommer så mycket annat som gör gott för dig som person.

Jag kan ärligt säga att det inte finns så mycket njutning i att sitta och plåga sig en timme på en spinningcykel. Jag går delvis på de passen för att det är bra träning, både fysiskt och mentalt men också för att kroppen (och knoppen!) behöver motstånd och för att det är skönt efteråt.

För mycket bekvämligheter gör mig olycklig. För om allt ska vara så bekvämt blir minsta lilla motstånd till slut outhärdligt. Jag har personliga erfarenheter av det. För några år sedan var jag en person som tog bilen till affären fast det bara tog tio minuter att gå. Jag var en person som tog alla genvägar som fanns för att slippa anstränga mig. Jag trodde då att ett bekvämt liv var ett lyckligt liv.