Tankar

Therese Borgelöv driver en himla bra tränings- och kostblogg som jag tycker att alla ska läsa :)

Jag läste den regelbundet förr, men sedan tappade jag bort den och nu har jag hittat tillbaka. Och ikväll har jag läst ikapp de senaste månadernas inlägg. Fastnade direkt för ett superinlägg som heter Att konstruera ett träningsprogram.

Jag tror att många, inklusive mig själv, tror att det finns ett och endast ett sätt att bli vältränad på. Att det finns någon slags helig graal som bara vissa personer tagit del av. Så istället för att dra till gymmet och träna för att nå våra mål så sitter vi på nätet och googlar eller köper tonvis med träningstidningar för att hitta svaret. När tiden vi spenderar där egentligen kanske skulle vara bättre spenderat på att verkligen träna? För vi lever i en tid där vi har all världens information tillgänglig när vi vill dygnet runt. Så hur kommer det sig att inte fler av oss lever sunt och thar den där kroppen vi strävar efter? (OK, ytligt.. men kom igen, alla vill vi ha en snygg och stark kropp).

Hemligheten kanske inte ligger så mycket i hur exakt vi tränar utan om mängd och kontinuitet? Och att verkligen träna det vi tycker är kul och inte nödvändigtvis tvingar oss själva att köra en övning, som man egentligen avskyr, bara för att man tror att den är ett måste och skapar en stor barriär för att över huvud taget ta sig till gymmet.

Personligen hatar jag att göra höftlyft, sidoplanka (plankan över lag faktiskt) och övningar som involverar en pilatesboll. Men jag älskar att träna med skivstång, och faktiskt så kan man faktiskt sätta upp ett bra träningsupplägg med enbart skivstång om man vill.

Gillar du att köra lågreps? Kör lågreps och satsa på att bli starkare där. Gillar du högreps? Kör högreps och satsa på att bli starkare där. Gillar du löpning? Spring! Älskar du att dansa? Dansa!

Träna det ni tycker är kul och det kommer vara med er hela livet.

Gnällvarning! Oh yes! Jag stööör mig på vissa saker. Stör mig dock mindre på saker numera än tidigare. För ju mer man stör sig desto mer behöver man nog minde:a sina egna business, tror jag. Anyway.

Vad stör mig? Jo. Jag stör mig på fenomenet att basunera ut EXAKT hur långt de sprungit/cyklat och EXAKT på sekunden. Istället för att berätta om andra, mer viktiga, saker om sitt träningspass. Miss Evil slår huvudet på spiken.

Ibland är det kul att skriva hur långt jag har cyklat, bara för att ni fina läsare ska få lite perspektiv. Men då är det mer på ett ungefär istället för exakt på centimetern. För exakt tid och exakt distans är inte intressant, tycker jag. Mer intressant är hur jag upplevde passet, vad såg jag, vad hörde jag, vad lärde jag mig, hur jobbigt var det? osv. Ibland (oftast) går det sjuukt långsamt där i skogen, men jag vågar nog säga att jag lär mig någonting på nästan varje pass på cykeln bland stenar, rötter och löv. Det kan vara en speciell linje som jag äntligen lärt in eller att jag inte behöver sätta ner foten i den där trånga passagen.

Jag tränar själv på det där med att inte veta hur långt jag cyklat hela tiden. Ibland struntar jag i GPS-klockan och bara kör tills jag är nöjd. Ibland använder jag nån app som mäter tid och distans och så lägger jag mobilen i min sadelväska och låter den ticka på. Då kan iallafall jag tycka att det är enklare att köra på känsla och ta det lite lugnt och njuta mer men ändå ha data att skriva in på funbeat sedan.

På så sätt måste jag ändå säga att mountainbike är förjävla fint. Jag slipper prestationshetsen jag lätt kan skapa hos mig själv genom att hela tiden vilja ta mig längre och snabbare. Det kan ha varit därför som jag körde sönder mig på landsvägscykling. Jag ville hela tiden prestera och jag cyklade så ofta jag kunde. Gick det lite långsammare än dagen innan kände jag mig uppgiven och lite ledsen. Det funkar ju inte i längden. MTB gör att jag släpper allt vad prestationshets heter. För mig handlar det om frihet och att våga och att utmana mig själv genom att besegra hinder och orka upp för hela den där superbranta steniga backen. Och det handlar om att känna att jag lever och få känna skogen. Det är faktiskt helt fantastiskt. Och jag har turen att bo 600 meter från närmaste mountainbikebana.

Har ni kollat på SVT’s En klassiker?

Man får följa fyra personer genom Vätternrundan, Vansbrosimningen, Lidingöloppet och slutligen Vasaloppet. En person som berört mig är Anders. Han är sjuk i cancer, men vill ändå fortsätta att träna och genomföra ytterligare en svensk klassiker. I programmet säger han att han uppskattar att bli fysiskt utmattad genom träning eftersom det är ”frisk smärta”. Det bryter av och pausar från den sjuka smärtan han ständigt genomlider på grund av sin sjukdom.

Där tyckte jag han slog huvudet på spiken. Många som inte tränar gör det inte för att det är ”jobbigt”. Ja, det kan upplevas som jobbigt när pulsen bankar i bröstet och när du blir rejält andfådd. Men det är ju skönt jobbigt! När du tränar får du inte bara det här sköna välbefinnandet efteråt, du får också miljöombyte och stimulans genom det. Du kanske möter nya människor som påverkar dig på helt nya sätt? På köpet kanske du också får en ny syn på din kropp. Dina ben är starka, så vad gör de där groparna i låret?

SVT: En klassiker