Höstmilen i Kolmårdens vackra skogar

Efter den tidiga morgonen igår hade jag minst sagt svårt att gå upp tidigt idag igen även om det innebar några timmars längre sömn. Fredrik skulle springa Höstmilen och jag följer med som fotograf och supporter.

4-5 mil bort från Linköping, i Kolmården, går starten och vi var där en timme innan. Det var kallt och trots att jag tog den tjockare jackan frös jag. Det var löpare överallt som värmde upp och jag såg flera löpare från Akele.

Starten gick och alla pinnade iväg som en färgglatt band i höstsolen. För solen sken för fulla muggar även om det var lite kallt.

Jag tog bilen och körde drygt en mil bort till målområdet. Hann inte se männens målgång men första bästa kvinna såg jag! Det var Cecilia Kleist från Akele som tog hem segern i år igen. Hon är helt unstoppable den bruden! :) Jag såg några bekanta från Akele springa i mål innan Fredrik kom. Det gick inte så snabbt som det brukar och jag funderade på om det hade hänt något. Skyndade mig fram och gav honom en grattiskram.

Det visade sig att han skadat foten. Han hade varit öm på ett ställe i foten i morse, men som med de flesta småkrämpor försvinner de när man börjar springa så han kände att det inte var någon fara. Tyvärr trampade han på en sten precis under det ömmande området och det hade gjort väldigt ont. Så de sista 5-6 kilometerna hade han fått halta sig fram och försämrade sin sluttid med ungefär 6 minuter. Ändå sprang han in på bättre tid än fjol. Väldigt starkt jobbat! :)

Vi träffade Sven som hade kommit i mål strax efter Fredrik, och kort därefter sprang hans fästmö Gesine i mål. De var värdar för höstfesten i fredags och de berättade den glada nyheten att de förlovat sig efter målgången på Berlin marathon i september. Undrar om det blir ett riktigt löparbröllop?! :)

Vi fick vänta på sjukvårdare ett tag som kunde linda Fredriks fot och då kom en bloggläsare fram till mig. Jag blev väldigt överraskad och glad! Tack snälla du för att du kom fram och hälsade!

Nu är klockan halv tre och jag ska äta frukost. Sötmandel står man sig inte så länge på…