MTB-Vättern: 25 km

 
MTB-Vättern gick mellan åren 1998 och 2006. Sen tog man paus för att 10 år senare köra igen. Jag som kört Tjejvättern och hade en traumatisk upplevelse tyckte ju att MTB-varianten lät mycket roligare.

Jag satte på cyklarna på bilen och mosade in extra tröjor, jackor och ryggsäckar i baksätet och plockade upp Fredrik på jobbet innan vi körde mot Motala.

Vi ställde oss på en skitdyr parkering och cyklade bort till mässområdet i parken och hämtade ut nummerlapparna. Jag velade länge om jag skulle köra kortärmat eller med vindjacka, men jackan vann till slut. Det blåste kalla vindar och det var kanske 12 grader ute. Fanns stor risk för regn och att ta jackan skulle visa sig vara ett bra val.

Vi satte oss på cafét Sjöglimten precis vid målrakan och jag tog en sista påfyllning (jag hatar att baxna under både träning och lopp).

Rullade upp mot starten där vi mötte Pethra som skulle köra ”lugnt” då hon kände sig lite förkyld. Kl 19:00 gick starten och jag hamnade i en grupp om 3-4 tjejer. Första 5 km gick på slät asfalt med bara en uppförsbacke som ledde in i ett skogsparti. Jag är kass uppför men snabb på rakorna och nedförs där många fegar, men jag hamnade bakom några tjejer som fegade nedför och jag kom inte om. Vi körde fel på ett ställe där skyltningen var otydlig, men jag tror inte jag förlorade så mycket tid på det.

Vi cyklade förbi Motala golfklubb där det växte så vacker vallmo på högersidan. Här följde breda grusvägar varvat med singeltracks inne i skogspartier. Vi kom fram till en speedway-bana? där vi körde ett halvt varv innan första och enda vätskestationen fanns.

Här efter följde återigen grusvägar och småstigar. Himlen öppnade sig och regnet fullständigt vräkte ner. Jag hade ett ambivalent förhållande med en tjej härifrån och sista biten in mot mål. Hon drog i väg i uppförsbackarna medan jag tog fatt på rakorna och utförs. Vi kom fram till Varamon (Nordens största insjöbad) och här skulle vi cykla uppför längs slusstrapporna med jordigt underlag. Gick ju såklart inte utan att leda cykeln.

Här efter nånstans cyklade vi över en så fin bro med vatten på båda sidor och lummig grönska. Det var så himla fint! Körde en liten bit längs vattnet innan vi kom in i stan igen. Här hade folk börjat gå i bredd där banan gick (wtf?!) så jag fick hojta på ett sällskap som snabbt flyttade sig.

Äntligen i mål! Och kände hela tiden att det var skönt att jag valde den kortare distansen för jag vetefan om jag orkat harva i en timme till. Jag var blöt, kall och trött. Mötte Fredrik som såg glad ut. Han hade kommit i mål 20 min innan mig.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att den här typen av cykling egentligen inte är min kopp té. Dels gillar jag nog när det är mer tekniskt och dels gillar jag social cykling eller när jag känner att jag kan göra min grej. Typ stanna mycket, insupa naturen och fotografera. Cykelfika kan vara det bästa jag vet! Men över lag en fin bana som jag gärna cyklar nästa år (fast kanske tar den långa då ändå).